Det där med åldersuppfattningar är intressant. När man var tonåring var det viktigt att uppfattas som lite äldre. Men ABSOLUT inte över 25 år. Då är man en gammal gubbstrutt. Ett kvarts sekel, hallå.
När man väl blev gammal gubbstrutt, alltså 25, ville man vara 22.
Nu är jag 43 och skiter i vilket.
Men det gör inte amerikanska dörrvakter. Jag är i Chicago, på väg in i en klubb. Carl Craig ska stå vid skivspelarna, något jag inte vill missa. Jag är dessutom i staden som är klubbmusikens absoluta hjärta.
- Got id?, säger vakten, och jag räcker över mitt pressleg som funkar som legitimation överallt.
I hela världen. Inklusive Indien.
- Never seen this before, säger han.
Det finns ingen EU-flagga, han litade inte på att det var en riktig legitimation, det var inget körkort.
- Men kolla. Nog syns det att jag är över 21 år, sa jag och gjorde en svepande gest över min inte fullt så ungdomliga kropp, och relativt långt gångna skäggstubb efter ett par veckor på resande fot.
- Ja, verkligen. Men vi tar inga risker. Vi kan göra en deal: du får gå in, men får inte dricka något i baren.
Mitt sällskap och jag hittade en jättemysig bar istället. Utan dörrvakter.