När leken är som allra bäst
Det var med henne jag fick uppleva lekens magi, ni vet, när leken blir som ett rum i rummet, som en samspelt dans där man inte vet vem som för och vem som följer.
Vår lek var rollspel med givna karaktärer. Mamman och pappan som fått något så osannolikt som tre tvillingpar. Ja, naturligtvis fann våra dockor varandra också. Min mest älskade hette Lisa. Hennes ena öga hade gjort en baklängesvolt och håret var efter omild hantering som en gles och stubbig åker. Hennes Marianne var inte fagrare hon, en tygdocka som badats mer än en gång.
Det fanns en nästan febrig iver i vår lek. Den kunde fortgå veckor i sträck med endast korta störande avbrott för mat och sömn. Kinder färgades röda av intensiteten.
Det var då det hände. En ringsignal skar genom huset.
Ingrid stod på tröskeln.
- Får jag vara med och leka?
Än i dag kan jag känna ett styng av dåligt samvete. Det var inget fel på Ingrid. Det var bara det att vi inte ville ha henne med. Inneslöt vi henne i leken slutade det alltid med bråk, gråt och tandagnissel.
Jag trivdes så bra hemma hos Kerstin. Det var mycket där som var annorlunda jämfört med hur det var hemma hos mig. Hon hade en mamma som var blid och mild och aldrig höjde rösten. En mamma som drog fram bakbordet, satte gigantiska vetedegar och fyllde den största frysbox jag någonsin sett.
Själv hade jag en mamma som var som ett sprakande eldklot.
- Hemma hos Kerstin är det väl aldrig någon som blir arg! kunde hon fräsa.
Och det var ju just så det var. Hemma hos Kerstin gapade man inte och skrek. Långt senare skulle jag förstå att det absolut inte innebar att det saknades konflikter. Tvärtom.
Ibland fick man nåden att sova över hos Kerstin. Jag och hon och hennes långsmala systrar doppade knäckebröd i varm mjölkchoklad till frukost.
Smöret flöt som gula öar i koppen medan man slafsade i sig den uppblötta härligheten. Vissa gånger bjöds på Kalas Puffar. De sockriga flingorna var förbjudna hemma hos mig.
- Usch! Som godis, sa morsan.
Det var med Kerstin och hennes familj som jag fick upptäcka hur härligt det är att vara ute på sjön. Kerstin och jag badade i flytväst från båten. Vi hoppade gladeligen i Mälarens spenatsoppe-vatten. Stekheta sommardagar, när luften nästan stod stilla, sa alltid hennes far:
- Ska jag köra värmen?
Kerstins pappa var inte heller som min. Han var en rödbrusig skämtare som gärna tog sig en grogg på lördagskvällen. Min egen far var sparsam med orden och lite tillbakadragen. En nubbe eller några öl var inget som förändrade den saken.
Kerstin kom att bli vuxen mycket tidigare än jag. Kanske var det då som första kilen slogs in mellan oss.
Jag var ännu lill-troll och spelevink när hon blev kvinna och började få något allvarstyngt över sig.
Föräldrarna, i hemmet där man aldrig höjde rösten, kom att gå skilda vägar. Och den skimrande såpbubbla, som var vår lek när den var som bäst, har för länge sedan seglat iväg.
Så jobbar vi med nyheter