Själv äntrar hon med amerikanska ordval, skrattar mot sin för kvällen glesa publik och berättar en kortfattad biografi. Åhörarna underslipper sig ingen ljudlig respons och hennes skratt får stå ensamt i lokalen. Men icke att hon låter sig nedslås. Istället får musiken fortgå och så småningom röra sig in i en svängande Sweet Georgia Brown. Bandet sätter fötter i rörelse och så scattar hon med fördel innan Cheek to Cheek föranleds av minnen av en dunkindad kavaljer. Hon vill så gärna. Ger så mycket. Och refererar gång på gång till sin far. Inte konstigt. Det är historia hon bär med sig, mer än lysande brillians. Och detta med all rätt.
Så lämnar hon scen för att låta bandet ta över i en Minguslåt. Snyggt och skönt svängande påminner de mig om att denna herre fått stå tigande alltför länge därhemma i hyllan. Elbasen vilar tryggt, bara så. Och Carlsson jobbar vid sitt trumset. Bergion bjuder på lika utåtriktat som kommunicerande spel och än fler är de som kommer till rörelse i publiken.
Ett ”I´m back” och hon är åter på scen. Kärleksvals är vacker och tar sig efter ett till en början utsatt läge med endast sång och bas. Danskan får snart ta över och så händer det efterlängtade. Neumann ger sig i kast med en Guess Who I Saw Today på svenska. Rösten får vila mellan sång och prat och plötsligt kommer materialet till liv. Där är hon! På scen, berättande sin historia. Artistisk och trollbindande, om än bara för en kortare sekund. Volangerna lyser i klaraste rött och kompet är fortsatt skönt med vispar viskande om kärlek.
You Make Me Feel So Young därpå och trots att sången inte alltid håller är det njutningsfullt. Hon avslutar första set reciterande SLAS och återkommer på glada manér. Sophisticated Lady bjuder in Duke Ellington och Cole Porter inte långt därefter. Just One of Those Things får hota om avslut innan extranummer klappas fram av tvärtsäkra applåder. Alfie blir kvällens sista nummer med en värme tydligt kontrasterande temperaturen därute.