Anastasiia Kucher är ensamstående mamma och arbetade som nagelskulptris i Kiev. Det var på en salong som hon och frisören Svitlana Tuznyk blev goda vänner.
Det var på kvällen på söndagen den 6 mars som Anastasiia Kucher till slut tog steget. Tillsammans med sin sjuåriga dotter Kseniia lämnade hon lägenheten i ett av Kievs höghuskomplex.
– Det var ett väldigt svårt beslut, säger Anastasiia Kucher på ukrainska vid köksbordet i Lagerlundavillan, där Svitlana Tuznyk översätter.
Hon tvekade att fly från Ukraina. Så sent som på morgonen samma dag ville hon vänta. Men från Norrköping lyckades Svitlana Tuznyk övertyga sin väninna.
– Jag sa: "Du har inte tid att tänka. Det är en risk att ta sig till tågstationen, men du är inte säker hemma heller. Vad gör du när maten och pengarna tar slut? Du kan inte sitta och vänta på döden."
Svitlana berättar att väninnan inte heller ville lämna lägenheten för att söka skydd i tunnelbanan som många andra.
– Hon var orolig att den skulle förvandlas till en massgrav. "Om jag ska dö så ska jag dö i min egen lägenhet" sa hon till mig. När ens kompis säger så brister hjärtat!
– "Vi ska guida och hjälpa dig under resan" sa jag. Även hennes mamma ringde och skällde om att hon måste fly för sin dotterns skull. Det var nog droppen.
Kärleken förde Svitlana Tuznyk från Ukraina till Norrköping för tio år sedan. "Jag har gråtit och gråtit sedan kriget bröt ut", säger Svitlana Tuznyk, här med yngsta dottern Aivy.
Anastasiia tog med ryggsäcken som hade stått packad och redo vid ytterdörren om något skulle hända. Svitlana och hennes man Louie Hanna höll sitt löfte. På olika sätt hjälpte de till under hela flykten.
Genom kontakter hade Svitlana fått kännedom om ett specialtåg som skulle föra sjuka barn ut från Ukraina.
– Det var ingen vanlig avgång, utan de som var lyckliga att stå vid rätt perrong fick åka med när tåget fylldes på. Det var trångt, människor och husdjur som katter och hundar. Tåget var mörklagt på kvällen för att inte bli ett mål för ryska attacker. De bytte också destination, om någon ombord skulle läcka information.
– När de kom fram till Polen fick Anastasiia höra att de hade haft tur. Deras tåg skakade kraftigt och de hörde oljud. Det visade sig vara tåget bakom som kört in i deras då det träffades av raketer. Ett par människor ombord dog och flera skadades.
Kseniia, 7 år, och hennes mamma Anastasiia Kucher i Warszawa, där de som ukrainska flyktingar möttes av stor gästfrihet.
Halva tåget gick till Krakow och andra halvan till Warszawa. Familjen förberedde för att Anastasiia och hennes dotters destination var Krakow, men de hamnade i huvudstaden.
Louie Hanna bollades mellan flygbolag och ringde till och med regeringen när han försökte lösa flygbiljetter. Problemet var att Kseniia saknade pass och bara hade ett födelsebevis.
Men allt löste sig tack vare eventarrangören Johan Petré, som ordnar hjälpsändningar och tog med flyktingar till Sverige. Efter viss möda med en taxibeställning och tålmodigt väntande och letande från en taxichaufför, lyckades de på distans sätta mor och dotter i taxin till det hotell som bussen utgick ifrån.
– Jag var beredd att själv åka till Polen, sedan till Karlskrona för att möta bussen. Det slutade med att jag inte behövde åka längre än till Resecentrum där de stannade bussen för vår skull. I onsdags kunde vi äntligen ta emot dem, berättar Louie.
"Vi måste få folk att förstå att kriget är verklighet. Riktiga människor drabbas, många av dem är barn. Kriget riktas mot civilbefolkningen som måste sättas i säkerhet", säger Louie Hanna.
Familjen i Lagerlunda har nu öppnat sitt hem för dem. De var beredda att även ta emot ytterligare en väninna till Svitlana som har två barn, men de är nu i stället i säkerhet i Tyskland.
– Vi har tre barn och vi kan alla sova i vår säng om det behövs. Det handlar bara om att offra lite bekvämlighet, säger Louie.
Vad händer nu?
– Anastasiia tar en dag i sänder. De har överlevt och kommit ifrån kriget. Hon arbetade som nagelskulptris i Ukraina och vill skaffa jobb och egen bostad här. Hon vill inte vara till besvär, men de får självklart bo här så länge de vill.
Anastasiia Kucher och hennes dotter Kseniia, 7 år, flydde från kriget i Ukraina och får nu bo hos Svitlana Tuznyk och Louie Hanna i Lagerlunda.
Det var kärleken som förde Svitlana Tuznyk till Sverige och Norrköping för tio år sedan. Hennes syster bor i Stockholm, men föräldrarna är kvar i Konotop, en stad med 80 000 invånare nordost om Kiev. Området runt staden är nu ockuperat av Ryssland och Svitlana kan inte hålla tillbaka tårarna när hon berättar om deras situation.
– De ville ta bilen därifrån, men 20 minuter från tåget blev människor i fem bilar rånade och dödade. ”Vad är det för monster som gör så för lite mat och pengar?”. Nu kan mina föräldrar inte komma i väg alls. Tågbron till Kiev är sönderbombad.
– De har öppnat en humanitär korridor, men om den inte är skyddad kan de inte lita på säkerheten. Så just nu är det tyvärr inte möjligt för dem att fly.
Tankarna i Ukraina. Ensamstående mamman Anastasiia Kucher och dottern Kseniia är i säkerhet hos Svitlana Tuznyk och Louie Hanna, men de känner oro för nära och kära som är kvar i kriget.
Hittills bedöms 4,5 miljoner ukrainare ha lämnat sina hem, varav två miljoner har sökt sig vidare till något annat land i Europa, uppger TT. Det är den största och snabbaste flyktingströmmen sedan andra världskriget.