"Jag vet sådana som inte anstränger sig, men de är i minoritet och samtidigt har jag många vänner som söker och söker, men aldrig får svar. De allra flesta försöker faktiskt", säger Alva Petersson, som är arbetssökande.
Som vi nyligen berättade säger både lokala arbetsgivare och Arbetsförmedlingen att det är svårt att locka arbetslösa till enklare jobb. Trots att man inte kräver förkunskaper och ofta erbjuder utbildning vill nästan ingen ha de jobb som erbjuds inom till exempel hotell, restaurang och andra delar av besöksnäringen.
Efter vår artikel inleddes en omfattande debatt i flera kanaler. Vissa menar att många arbetslösa är lata, bekväma och bara vill sitta hemma och inkassera bidrag eller a-kassa. Andra anser tvärtom att situationen är svår för de arbetslösa och att bidragen är både låga och kommer med hårda krav.
Vi har efter detta pratat med en rad personer som är eller har varit arbetslösa och som vill dela med sig av sin bild.
Alva Petersson är 21 år och har under året studerat på folkhögskola. Hon har de under de senaste tre månaderna sökt jobb intensivt, men har bara fått svar från tre arbetsgivare.
– Jag har sökt minst 50 jobb under denna tid. I restaurangbranschen. Butikspersonal. Städjobb. Personlig assistent. I princip alla jobb som jag har hittat och känt att jag kan söka, säger hon.
Hon berättar att vissa av svaren har lett till intervjuer, men sedan har det blivit tyst igen.
– Man får ett hopp och tänker att "nu händer det". Och sedan blir det en sån extrem besvikelse när veckor blir till månader och man aldrig hör något mer.
Alva Petersson berättar att hon sedan 14 års ålder haft sommarjobb, extrajobb och deltidsjobb, men också provjobbat och tagit volontärsplatser för att öka jobbchanserna. Utifrån sin erfarenhet tycker hon att kritiken i vår tidigare artikel, att "ingen" vill ha jobben, är felaktig.
– Det låter kanske hårt, men jag tycker att det är lite bullshit. Jag vet sådana som inte anstränger sig, men de är i minoritet och samtidigt har jag många vänner som söker och söker, men aldrig får svar. De allra flesta försöker faktiskt.
Vad tänker du när du läser kommentarer där arbetslösa kallas för "latmaskar"?
– Jag blir upprörd, för man vet hur hårt både jag och andra försöker. Jag vill verkligen ha ett jobb, säger Alva Petersson.
"Jag tänkte först att 'jag kan lätt få jobb', men jag fick inte ens komma på intervjuer", säger 48-åriga Paulina Rather.
En som har erfarenhet av att vara både arbetsgivare och arbetssökande är 48-åriga Paulina Rather. När hon fram till 2017 drev en bagerikedja i Norrköping märkte hon att det var svårt att få tag på personal även för enklare jobb. Men när hon senare bytte bana och själv sökte jobb, som inte krävde förkunskaper eller utbildning, fick hon en chock.
– Jag tänkte först "jag kan lätt få jobb", men jag fick inte ens komma på intervjuer, säger Paulina Rather, som också upplever att många arbetsgivare inte svarar alls.
– Jag sökte allt, mängder av jobb och allt som jag tänkte att jag kunde göra, säger hon och nämner bland annat skolor, kontor och receptionsjobb på företag.
Totalt fick hon fyra svar och intervjuer. Det blev två tillfälliga jobb, ett som elevassistent och ett med att packa produkter på ett charkföretag. Men efter de kortare jobbperioderna fortsatte arbetslösheten.
Paulina Rather tog i stället saken i egna händer. Först tog hon taxilegitimation och körde färdtjänst, för att senare utbilda sig till friskvårdsterapeut, vilket gav ett jobb på Korpen.
Hon är splittrad i synen på a-kassan och vad den gör för den arbetslöse. Å ena sidan var den för henne ett livsviktigt stöd, å andra sidan upplevde hon den som ett hinder när hon övervägde att starta eget företag igen – och riskerade att förlora ersättningen.
– Men jag reagerar på att många i kommentarer skriver att bidragen är för bra. För det är ju inte sant. Man har det ju inte bättre med bidrag. Och du har det inte bättre av att känna att du inte är "värd" att få komma och jobba någonstans. Utan det blir både psykiskt och ekonomiskt sämre.
Maria Boutros dotter har sökt jobb på bland annat Kolmårdens djurpark, men inte fått napp.
En annan som reagerade på debatten och skrev en kommentar på NT:s Facebooksida är Maria Boutros. Hon berättar att hon som mamma har fått se hur svårt det kan vara som ung att komma ut på arbetsmarknaden.
”Min dotter sökte till Kolmården flera gånger förra året och var på intervju och speeddejt, men fick inte jobb. Hon var arbetslös efter studenten i över ett år, i och för sig mitt i pandemin, och sökte massor med jobb, var på intervju och provjobb utan resultat. Hon har studerat på Marieborg i ett år nu, då det inte gick att hitta jobb, och har jobbat extra på helger på en restaurang. Nu när skolan slutar i juni blir det jobbsök. Det låter ju hoppfullt att det finns jobb, för min dotter vill jobba! Nu kanske det blir lättare.”
24-åriga "Nicole" har bland annat sökt jobb som städare, men får nej med argumentet att hon inte har körkort.
Att det är svårt som ung arbetslös har även 24-åriga "Nicole" upplevt. Hon heter egentligen något annat och vill precis som många vi pratar med vara anonym, för att inte missgynnas i sitt fortsatta jobbsökande.
Nicole har tidigare jobbat som vårdbiträde, på till exempel äldreboenden, men har nu varit arbetslös i snart ett år och märker att det är svårt att få sådana jobb, trots personalbristen.
– Jag måste söka 30 jobb varje månad och av de är det kanske en som ens svarar och de andra hör inte ens av sig. Eller så får man höra efteråt att "tyvärr, du går inte vidare".
Hon har även sökt jobb som inte kräver utbildning eller erfarenhet, till exempel som städare, men säger att det är lika svårt där. Att hon saknar körkort gör att hon nobbas direkt. Hon är också tveksam till uppgifterna om att så få söker till enklare jobb och menar att kraven från Arbetsförmedlingen är tuffa.
– Vissa i min ålder kanske struntar i det och vill bara ha sin ersättning, men vi andra strävar ju efter att komma ut och få ett jobb, säger Nicole.
55-åriga "Ulrika" besökte rekryteringsmässan i januari, som tidigare har nämnts. "Det var helt öde när jag kom dit och jag var själv som arbetssökande där då." Bilden är från ett annat sammanhang.
Även "Ulrika", 55 år, har tidigare jobbat inom vården, men hade inget fast jobb och ville byta bransch. Hon fick ganska snabbt börja en utbildning via Arbetsförmedlingen och har sedan fått jobb på restaurang, där hon nu jobbar på timmar och med goda utsikter.
Under utbildningen skulle hon få ersättning från Försäkringskassan, men den har dröjt och hon har fått leva på sparpengar och sin partners inkomst. Andra på hennes utbildning hoppade av för att de inte hade råd att vänta på pengarna, berättar hon.
– Jag har själv varit utan lön sedan i januari och har fortfarande inte fått ut en enda krona.
Ulrika konstaterar att man som arbetslös ibland tvingas låta pengarna styra – och att det kan hindra en från att ta ett jobb.
– Tjänar man mindre än sin a-kassa vill man inte ta ett jobb. För så är det ibland. Där måste det finnas en motivation för att ta jobbet i stället för a-kassan.
– Det har varit perioder längre tillbaka när jag har tjänat mer på att gå hemma än att ta ett jobb. Och det gör en inte speciellt motiverad, särskilt inte om man har barn hemma.
Hon har själv en dotter i 20-årsåldern och har följt hennes väg in på arbetsmarknaden.
– Min dotter kunde först inte tänka sig att ställa sig på en snabbmatsrestaurang, men hon fick göra det till slut, för att få in en inkomst. Det är nyttigt att ta ett jobb som inte är ett drömjobb, för då uppskattar du sedan när du får ett jobb som du verkligen vill ha.
– Den generationen lever i en bubbla och tänker att de ska få ett jättebra jobb och en jättebra lön direkt. Det är vår generation som har misslyckats, när vi har uppfostrat dem till att ha ett jäkligt bra självförtroende, säger Ulrika.
32-årige "Mattias" sökte jobb i tre år utan att få någon intervju. "Sen prövade jag i en av storstäderna och efter bara några veckor så blev det flera intervjuer". Bilden är från ett annat sammanhang.
Men det finns också andra problem på arbetsmarknaden. "Mattias" är 32 år och berättar i ett mejl till oss att han har känt sig utnyttjad på en del arbetsplatser. Han säger att vissa arbetsgivare till exempel tar in två personer när det egentligen behövs fyra eller fem för att göra jobbet.
"De vill helst ha några som de kan köra sönder ett tag", skriver Mattias och fortsätter:
"Detta är om man överhuvudtaget får ett jobb. För verkligheten är den att man inte ens får en intervju, utan bara ett mejl med 'tack för din ansökan'".
Mattias menar också att det är svårare att få jobb i Norrköping än i andra städer, där han har försökt.
"Efter att ha kämpat i tre år utan nån intervju och sökt 100-tals jobb i Norrköping, vissa av dessa flera gånger, så prövade jag i en av storstäderna och efter bara några veckor så blev det flera intervjuer, både digitalt och på plats, och eventuellt ett jobb här snart", skriver han.
Efter drygt 30 år på SJ blev Tommy Stråhle uppsagd och berättar att det är svårt att hitta ett nytt jobb när man inte längre är ung.
En annan som har kämpat länge är Tommy Stråhle, som är 56 år gammal och har varit arbetslös sedan 2014. Han hade då jobbat i över 30 år på SJ, med en rad olika arbetsuppgifter, men märkte snart att hans erfarenhet inte var mycket värd.
– Jag söker samma jobb som min dotter och hennes kompisar, säger han och konstaterar att han snabbt sållas bort, medan dottern har lättare att få intervjuer.
– Det finns väl lite åldersdiskriminering där också, säger han.
Tommy Stråhle berättar att han under sin tid som arbetslös har sökt 450–500 jobb, men att detta bara har gett honom fem intervjuer, varav två på telefon. En av intervjuerna ledde till ett sommarvikariat som tidningsbud, men inget fortsatt jobb.
Efter en olycka och svåra frakturer har Tommy Stråhle också problem med fötter, leder och rygg, vilket gör att han inte klarar alla jobb rent fysiskt. Det senaste jobbet han sökte var som receptionist, där ungefär 260 personer visade sig ha sökt samma tjänst.
Det är ett konkret exempel på hur arbetsmarknaden ser ut i dag, menar han.
– Att gå ut och skrika om arbetstagarnas låga moral och att de är ekonomiskt bortskämda, det blir bara löjligt. Jag får ut ungefär 10 000 kronor per månad på att ständigt söka jobb, vara tillgänglig för arbetsmarknaden, aldrig ta semester, ställa upp på de arbetsmarknadsprogram som erbjuds och aldrig tacka nej till jobb, säger han.
– Snacket om att folk hellre sitter hemma och slappar ger jag inte mycket för. Det är klart att det finns några personer som inte vill jobba, men de är få och jag har aldrig under mitt 56-åriga liv träffat på någon sådan, säger Tommy Stråhle.
Husam Saradar, 49 år, kom till Sverige från Syrien och upplever att hans dåliga svenska hindrar honom från att få ett jobb. Men också att vissa arbetsgivare missbrukar stödet från Arbetsförmedlingen.
En stor del av de arbetslösa i Norrköping är också utrikesfödda. I april var drygt hälften av dem som var inskrivna hos Arbetsförmedlingen födda i ett land utanför Europa.
Husam Saradar är 49 år och kom till Sverige från Syrien 2017. Han har varit arbetslös i tre år och berättar att han har sökt alla typer av jobb, men inte ens fått en intervju. När han var ny i Sverige jobbade han i två år med renovering av gamla möbler, men fick inte vara kvar där.
– Arbetsgivaren tyckte att jag gjorde ett väldigt bra jobb, men sa att han inte kan anställa mig om jag inte har arbetsförmedlingsstöd.
Husam Saradar menar att stödet som Arbetsförmedlingen ger till arbetsgivare har blivit ett stort hinder för arbetssökande – och att det finns arbetsgivare som missbrukar stödet. Han tycker därför att det borde begränsas.
– När en arbetsgivare kan ta in en person med Arbetsförmedlingens stöd och betala kanske 5 000 kronor, varför skulle han då fastanställa en person och betala ut över 30 000?
En annan baksida på arbetsmarknaden är svarta jobb. Husam Saradar berättar att även han har erbjudits sådana några gånger.
– Men jag vill inte jobba svart och jag vill inte heller ha dubbelt betalt. Jag vill bara hitta ett ställe som kan anställa mig trots att jag inte har anställningsstöd. Jag kan jobba med vad som helst!
Ett annat hinder för Husam Saradar är språket. Han medger att han inte pratar perfekt svenska, men tycker samtidigt att det inte behövs för alla arbetsuppgifter. Efter tre år utan jobb känner han sig dock allt mer nedslagen.
– Jag kände mig som en helt annan person när jag jobbade, jag var väldigt optimistisk och hade ett mål framför mig, men nu känner jag tvärtom, säger han.
Arbetsmarknads- och vuxenutbildningskontoret är ett sista skyddsnät för den som saknar en inkomst. "Men jag vill jobba. Vem vill ta försörjningsstöd från sociala och bli kontrollerad hela tiden?", säger "Ali".
Även 42-årige "Ali" kommer från Syrien och talar, efter sex år i Sverige, bra svenska. Men trots att han söker fler än 30 jobb varje månad har han inte fått något och tvingas i stället ta ekonomiskt bistånd från kommunens arbetsmarknads- och vuxenutbildningskontor.
– Jag vill jobba. Vem vill ta försörjningsstöd från sociala och bli kontrollerad hela tiden? Jag kan inte äga en bil eller resa bort eftersom jag måste anmäla mina utgifter till socialtjänsten varje månad, säger Ali.
– Många tror att det är så lätt att ta försörjningsstöd från socialen, men det är det inte. Jag känner mig förnedrad varje månad när jag går och söker bidraget.
Ali säger att han har jobbat hela sitt liv och är beredd att ta vad som helst för att kunna försörja sig.
– Det spelar ingen roll om det är ett svart jobb eller inte, jag vill bara jobba. Jag känner mig värdelös och kan inte fortsätta mitt liv så här.