Foiling var inget jag tänkt på att göra tidigare.
Det är klart att bästa sättet att lura med någon är att utmana. Jag var snabb på att svara ja på redaktionskollegan som skickade bollen vidare. Förmodligen hade han själv insett riskerna med att ta sig vatten över huvudet.
Nu är jag glad för att jag gjorde det.
Det var en speciell upplevelse för mig, som tidigare varit lite feg när det gäller vattensport.
Linus Adestam, Bråviken Foiling, var instruktör med stort tålamod och positivt lugn. Han förklarade hur vi skulle dela upp det på passet. Börja med grunderna, försöka hitta balansen och var tyngdpunkten skulle ligga.
Låter enkelt?
Själv var jag inte så kartig i början. Insikten att jag kanske hoppat ett och annat stretch- och balanspass den sista tiden gjorde inte självförtroendet så mycket starkare.
– Tryck ner nosen, ropade Linus otaliga gånger till mig när han såg att jag att jag förflyttade tyngdpunkten för långt bak på brädan.
Gemensamt hjälptes vi åt för att få upp mig i stående position med fötterna rätt placerade. Det är då det roliga med färden startar.
Efter en stund fick vi ta en paus.
Med ny energi i kroppen lyckades jag ställa mig upp på första försöket efter pausen.
Det klickade. En första aha-upplevelse infann sig.
Vi fortsatte att träna på att göra små tyngdskiftningar. Målet var att efterlikna de gupp som en delfin gör när den hoppar. Luta bakåt för att få brädan till den svävande, flygande känslan. För att sedan hastigt dyka ner till vattenytan. Upp och ner. Med längre och längre hopp varje gång.
– Nu gjorde du det! Du åkte säkert tio meter ovanför vattenytan nu, ropade Linus när jag fick till en längre sträcka över vattenytan.
Efter en stund var jag helt mör i kroppen. Samtidigt så utmanande kul att jag inte ville sluta. Men försöken blev sämre och sämre så vi tog en ny paus. Jag möttes av Annelie Dahlstedt peppande ord, sedan dröjde det inte länge tills vi körde igen.
Utöver en peppande pedagogisk instruktör är ett fast pannben en bra egenskap att ta med sig. När jag ser bilderna efteråt slås jag av hur sammanbiten jag såg ut. Inombords log jag mest.
Känslan när det gick som bäst var att vara oövervinnerlig. Som att flyga och sväva tyngdlöst på en och samma gång.
Det var värt de gånger jag bröt vattenytan. Tog ofrivilliga kallsupar och träningsvärken dagen efter.