Charbel Gabro ser ut som vilken framgångsrik, ung och karismatisk företagare som helst. Men han har varit på botten och lyckats ta sig upp igen, ur ett spelmissbruk. Vändningen kom med Jesus.
– Tron har förändrat min livssituation och nu vill jag göra skillnad, därför jobbar jag med ungdomar i kyrkan, säger han.
I dag ser många honom som en förebild. En människa som bryr sig.
– Jag vet vad jag saknade. Min största drivkraft är att hjälpa ungdomar. Se till att de blir sedda och får prata ut när föräldrarna är förvirrade och situationen kaotisk.
Efter dubbelmordet har han tillsammans med församlingen ordnat en manifestation mot våld och anordnat ett möte mellan ungdomar och ungdomspolis, socialtjänst och svenska kyrkan.
Charbel Gabro vet hur mycket en lyssnande medmänniska kan betyda. När han arbetade med ensamkommande flyktingbarn var det en pojke som hade skurit sig, och Charbel frågade varför.
– Han svarade att han inte kunde svenska, men då sade jag att han kunde ta det på sitt språk.
Och det gjorde han och Charbel Gabro lyssnade. Han lyssnade, men förstod inte orden. Däremot såg han hur lättad pojken blev efter hand och till slut gick därifrån. Men inte längre med krökt, utan rak rygg.
Han berättar om hur hans familj kom till Sverige för att hans mamma skulle få läkarhjälp efter en stroke för 28 år sedan.
– Det var ett trauma och inte alls fridfullt i början. Men mamma bestämde sig för att Sverige var hennes nya land och vi förstod att vi inte kunde flytta tillbaka.
Flytten till det nya landet innebar kulturkrockar.
Charbel Gabro beskriver det som han levde tre sorters liv. Hemma var han den gulliga, lydiga pojken som alltid var skötsam.
– De var överbeskyddande. Bara av kärlek. Men om man håller en fågel för hårt i handen vad händer då? säger han, och tittar på mig. Sedan nickar han och ger svaret:
– Den dör.
I skolan var han tvärtom den destruktiva, stökiga eleven som tjafsade med lärarna.
– Jag var frustrerad och kände inte att jag blev förstådd, inte i hemmet och inte i skolan. Jag önskar att lärarna hade förstått att jag gick igenom ett trauma. Samtidigt hade han svenska vänner, för vilka ett eget rum var en självklarhet.
– Det var sådan stor skillnad mellan hemmet och skolan.
Hans tredje liv var fotbollen.
– Den var hela mitt liv. Det var mitt sätt att sköta mig lite i alla fall, men ofta kände jag mig misslyckad.
Som föreläsare och livscoach använder han sina egna erfarenheter av en kultur där det finns ett starkt kollektivt omhändertagande, men inte något individuellt. Något som han tror att han delar med många första generationens invandrare.
– Det blir jättekrockar som kan vara livsfarliga om man inte pratar om och lyfter upp frågan. Jag vill förebygga att människor krossas och i stället bygga upp dem, men blir ofta ifrågasatt. Men varje gång jag blir ifrågasatt vet jag att jag gör ett kanonjobb.
Under en föreläsningsserie på Söderportens skola, där bara enstaka elever har helsvensk bakgrund, fick han kvitto på att det är viktigt att prata om kulturkrockar, om hur barnet känner sig och varför det ändrar levnadssätt så fort det går utanför hemmet.
– Efteråt sade lärarna att eleverna aldrig varit så tysta tidigare. De var lyhörda för att de kände igen sig i min berättelse.
Charbel Gabro berättar på ett levande och engagerande sätt om sina personliga erfarenheter och på så sätt undviker han förenklingar och generaliseringar.
Därför kan han med pondus berätta om det hierarkiska system – med pappan högst upp, mamman i mitten och barnen längst ner i pyramiden – som han kommer från. Pappan har kontakterna med klanen, där medlemmarna hjälper varandra med pengar och mycket annat.
– När en familj flyttar till Sverige blir det tvärtom. Pyramiden vänds upp och ner. Barnen hamnar längst upp och lär sig svenska och pappan längst ner, i alla fall i början. I stället för att skaffa pengar blir han bidragsberoende. Tänk dig vilken käftsmäll för självkänslan! Hur känner man sig då? Vad gör man? Enda kontrollen han har är inom hemmets fyra väggar.
Samtidigt som pappan tappar makt börjar barnen styra och ställa. En obalans uppstår.
– Jag har vågat ta mig an frågor som inte är enkla. Men jag kan säga att det de känner, det känner jag igen. Tar man inte upp dessa frågor kan det leda till utanförskap och subgrupper i samhället, som kan leda till kriminalitet och missbruk av olika slag.