Flygbilden, tagen i september 1967, sveper över Norra Hageby och fäster blicken närmare på Vrinnevigatan. Just där började det nya området Hageby och de fyra – som egentligen bara är två – fastigheterna på Vrinnevigatans vänstra sida var de första som började uppfördas 1955 när bebyggelsen åt sig allt längre ut på den gamla åkermarken.
Karin Carlsson har varit sin lägenhet på Vrinnevigatan trogen ända sedan den 1 maj 1962.
– Det var som att komma till himmelriket, säger hon om flytten från det gamla slitna till det moderna och fräscha.
Ändå var flytten inte särskilt lång geografiskt sett. Bara några hundra meter. Karin Carlsson och hennes familj bodde i det sedan länge rivna flerfamiljshuset Villa Hansa i intilliggande Egnahemsområdet. Delar av det skymtar förresten i vänster bildkant på flygbilden och artikelserien Från ovan var också där och hälsade på för inte så länge sedan.
– Det var trivsamt men väldigt omodernt, minns Karin Carlsson. Vi hade inte ens rinnande vatten. När jag ville börja jobba kände vi att vi behövde något modernare som skulle göra vardagen lättare. Husen på Vrinnevigatan var ganska nya och det spred sig att vi var intresserade av en lägenhet. När vi väl fick en kändes det fantastiskt. Det var modernt och elegant. Nästan så att man inte vågade tro det.
Karin Carlssons överväldigande känsla av att ha hamnat i himmelriket, delades av åtskilliga Norrköpingsbor under 1950-talets andra halva.
Bostadssituationen i centrala Norrköping hade, som sagt, varit riktigt usel under en lång rad av år. Vid andra världskrigets slut fanns det 2,1 miljoner lägenheter i Sverige varav hälften var på ett rum och kök eller mindre. I Norrköping var den siffran hela 68 procent. Man kunde tala om rena slumkvarter och Norrköping var i stort behov av nya lägenheter med utrymme, el, vatten och rimliga moderna bekvämligheter.
Den grannlaga uppgiften föll till stor del på Stiftelsen Hyresbostäder, det allmännyttiga bostadsbolaget som bildats på kommunens initiativ den 13 juni 1946 för att utan vinstintresse skapa drägligare bostäder för invånarna.
”Hyresbostäder har inte bara varit ett bostadsföretag. Alltsedan de första stapplande stegen har vi varit med och format den kommunala bostadspolitiken. Vi har lett utvecklingen när det gäller lägenheters standard, omgivningars utformning och hyresgästers möjligheter att påverka sitt boende. Vi har varit normgivande i hyressättningen. Vi har varit ett verktyg för kommunens bostadsförsörjning.”
Så skrev dåvarande vd:n Ingvar Carlsson i förordet till Hyresbostäders 50-årsskrift från 1996.
Det råder heller ingen tvekan om att Hyresbostäder betydde oerhört mycket när folkhemmet växte upp utanför Promenaderna.
Det behövdes 20 000 nya bostäder i Norrköping när de gamla och slitna revs i mitten på 1950-talet. Framför allt fyra områden skulle höja bostadsstandarden och eliminera köerna; Hageby, Navestad, Ektorp och Marielund.
Norra Hageby var först ut och på mark som tillhört gårdar som Ståthöga och Boda byggdes 945 lägenheter. En del av dem uppfördes på Vrinnevigatan 4–10. Därmed försvann också den gamla körvägen upp till jord- och kreatursbruken vid Vrinnevi. Södra Norrköping ändrade skepnad i en allt högre takt som kulminerade i och med regeringens miljonprogram som ytterligare eldade på bostadsbyggandet.
Hyresbostäders ”affärsidé” var att bygga lägenheter ”utan brist” och att inte ta ut mer hyra än nödvändigt.
– Jag vill minnas att vi betalade en hyra på 297 kronor i månaden när vi flyttade in, säger Karin Carlsson. Vi tyckte att det var förskräckligt mycket. I Villa Hansa hade vi nästan inte betalat någonting alls. Min make var gårdskarl och hjälpte till med skötseln.
Runt 1956 markerade Vrinnevigatan Norrköpings södra utpost. Tidigare hade Egnahemsområdet haft den speciella statusen. Och Karin Carlsson minns en promenad i området i sin ungdom.
– Det var långt innan de började bygga, säger hon. Det var bara landet. Mest lera, vad jag kommer ihåg. Här skulle jag aldrig vilja bo, minns jag att jag tänkte. Ändå hamnade jag här ändå till slut. Men jag har trivts bra genom åren även om området har förändrats. Alla brukar vara så vänliga mot mig och lägenheten är fin med fönster i tre väderstreck.
54 år i samma lägenhet talar förstås sitt tydliga språk.