O som i ormmänniska
Det ringlar, slingrar och väser hemma hos Mikael Oscarsson i Kummelby.I hallen utanför sovrummet har han ett 70-tal ormar i olika längder och kulörer. Välkommen hem till Norrköpings meste ormägare.
Mikael Oscarsson demonstrerar ett lätt sätt att umgås med en regnbågsboa på.
Foto: Fotograf saknas!
För Mikael Oscarsson är ormintresset knappast någon hastigt uppblossande modenyck. Redan som sex-sju-åring plockade han med sig huggormar hem och ända sedan 1969 har han haft ormar som husdjur. Ibland många. Ibland färre. Nu har han, som sagt, ett 70-tal slingrande vänner i terrarier och genomskinliga plastbyttor i hallen där trappan från undervåningen kommer upp och där sovrummet ligger på andra sidan innerväggen.
Godislådor
- Gamla godislådor, säger Mikael Oscarsson och plockar ned från hyllorna. Världens bästa uppfinning. Jag borrar små lufthål i dem och då blir de perfekta att förvara de minsta ormarna i. Det är omöjligt för ormen att peta av locket inifrån. De är kanske i minsta laget, men i gengäld gör storleken det lätt för ormen att få tag i sitt byte. Det är ingen risk att de svälter ihjäl i sådan här.
Mikael Oscarsson plockar fram orm efter orm och visar upp för NT:s ryggande team. Några är stora, några är tunna som små maskar och andra väser ilsket och vill bitas med sylvassa tänder. De båda hundarna Ebba och Sigrid, två kaxiga Jack Russell-terrier, hoppar vid Mikaels fötter och vill hälsa på strumpebandssnokar och trädboor. Trots att de vid det här laget borde veta att ett allt för närgånget hälsande kan resultera i plötsliga smärtor i nosen.
Inga giftiga ormar
Själv blir Mikael Oscarsson biten lite då och då.
- Det gör jäkligt ont när en sådan här biter en, säger han och plockar fram en trädboa. Dessutom är det lätt hänt att man rycker åt sig handen i en reflex och då kan man skada ormens tänder. Det gör ont att bli biten men är egentligen inte farligt. Jag har inga ormar som är giftiga.
- Däremot har jag blivit biten av huggormar sex gånger. Fem gånger hände ingenting. Men den sjätte gången blev jag riktigt dålig. Jag fick ligga på sjukan i tre dygn. Hela högersidan på kroppen förlamades och jag blev blåsvart ända ned till midjan. Jag svällde upp så att jag inte kunde böja en enda led i hela kroppen. Bettet tog mellan två fingrar.
Mikael Oscarsson greppar efter sina ormar med varsam hand och betonar att man inte får vara rädd när man håller på med dem. Då blir man, säger han, biten hela tiden.
Och biten är han onekligen. På ett annat sätt vill säga.
- För gott. Det här intresset släpper jag aldrig. Det är mitt liv. Utan ormarna vore vardagen mycket tristare. Familjen tycker kanske att jag är lite knäpp men jag har lovat frugan att ha burkarna låsta. Hon tycker inte om när ormarna kommer lösa. Och några huggormar tar jag inte hem längre.
Grannarna då?
- Jodå, de vet vad jag har i huset. Det är inga problem. En orm som rymmer klarar sig inte heller utomhus särskilt länge. Det är en sorts säkerhet. Men när jag bodde i lägenhet i Navestad fick jag gå över till grannar lite då och då och hämta hem ormar som var på rymmen. Det var kanske inte så populärt.
- Nu börjar det bli lite trångt med alla burarna här inne i huset. Jag har skaffat en gammal arbetsvagn som jag har ute i trädgården. Så fort jag har lagt på nytt tak ska ormarna få flytta in dit.
Föder upp kullar
För Norrköpings meste ormägare ligger numera den främsta tjusningen i att försöka få ormarna att föröka sig. Så fort han fött upp en kull säljer han dem på mässor och satsar på nya arter istället. Det är också ett sätt att finansiera en hobby som inte är helt billig.
- Jag skulle tro att jag har ormar för 75 000 spänn. Just nu har jag investerat ganska kraftigt och det blev dyrt på senaste mässan. Annars brukar jag ligga på plus minus noll.
Om man fått för sig att ormägare oftast är lätt udda kufar, gör Mikael Oscarsson ett fullt normalt och seriöst intryck. Han har inriktat sig på boaormar, pytonormar och olika amerikanska snokar och har egentligen inte mycket till övers för den nyare machostilen där en egen giftorm i vardagsrummet är helt rätt och inne.
- Den här hobbyn drar till sig mycket skumt folk, det är helt klart. För vissa är det bara ett sätt att försöka imponera på brudar genom att ha en skallerorm. Vem som helst ska inte få äga en giftorm, men jag är emot ett generellt förbud. Men man måste kunna hantera sin orm. Egna rum och låsbara och rymmningssäkra burar är en självklar förutsättning. Ett totalt förbud skapar bara en okontrollerad marknad.
- Söker man däremot tillstånd och får det, har man papper på att allt är i sin ordning.
Mikael Oscarsson hyllar, naturligtvis, ormen som husdjur. Bra för allergiker och inte så mycket jobb.
- Visst, många är rädda för ormar. Det bottnar ofta i okunskap. Lär man sig mera och vänjer sig blir man för det mesta av med rädslan.
Så jobbar vi med nyheter