Den var ett av de teman han rannsakade i sina sena romaner.
Abborrebergs Veranda, anno 1820, är en perfekt plats att skriva om Norrköping och författaren Ole Söderström på. Bråvikens vågor slår försiktigt mot land, två skarvar flyger förbi och en segelbåt går försiktigt ut från Lindö. På andra sidan vattnet reser sig två turkosa kranar som urtidsdjur.
De övervakar två fartyg i hamnen, ett av dem vänder mödosamt och glider långsamt längs viken med de olik-färgade containrarna ombord. På det här avståndet liknar de staplade byggklossar. Snart kommer det att passera det grå pappersbruket med sina vita röksignaler: fritidsliv, fågelliv och näringsliv, allt i samma vy.
Ole Söderström (1914–2002) skulle gilla utsikten. Han var bra på perspektiv, närhet och distans, yttre beskrivningar och inre skildringar. ”Tiden hade övergivit minnet, men minnet hade inte övergivit platsen för det övergivna”, skriver han i ”Jugend” 1978.
I denna, delvis självbiografiska, roman återbesöker författaren en lägenhet som han bebott. Den låg på 30-talet i Norrköpings östra utkant i stadsdelen Oxelbergen, på hörnet av Ledungsgatan mot Lindövägen. Från den delade balkongen kunde han se ut mot Sylten, skymta tornet på restaurangen från 1906 års utställning och de småindustrier som sedan dess hade växt upp på ängen där den legat.
Ole Söderström lyssnade på sin fars berättelser om sitt besök där, själv besökte han Stockholmsutställningen 1930. Platsen för den övergivna Norrköpings-utställningen, och dess flyktiga manifestation för framtidstro och optimism spelar en stor roll i hans författarskap.
Det finns ett antal urscener i hans romaner. Ole Söderström ser igenom Norrköping med en blick så skarp att den framkallar igenkännande hos dagens läsare.
Kanske kom den sig av att Ole Söderström från början var en inträngling, en utsocknes i industristaden. Han flyttade dit som tonårig gymnasist från Gryt, där hans far C.W Söderström varit handelsman och drivit gästgiveri. Först en framgångsrik affärsverksamhet men sedan blivit alltmer överskuggad av moderniteten, kooperationen, och ett nytt samhällsbygge.
Den unge Ole Söderström hade estetiska intressen. Tillsammans med sin store-bror Helge satte han upp teater hemma i Gryt, gjorde tidningar och han var bra på att teckna. Fadern trodde att han nog kunde bli präst.
Men gymnasiestudierna på läroverket De Geer blev en andlig och fysisk plåga på grund av sadistiska lärare, skildrat i romanen ”Linan ut” 1983. Med sin mors samtycke hoppade han av gymnasiet och fick arbete på Lithografen och senare som typografpraktikant i Östergötlands Dagblads tryckeri. Snart visste Ole Söderström att han ville bli journalist, och det blev han.
Nazismen kastar en skugga över Ole Söderströms hela författarskap. Den är ofta närvarande och redan i memoarerna från barndomslandet Gryt förekommer Hermann Göring som en fet sommargäst.
Det var 30-tal och utställningen på Sylten var sedan länge glömd. Nu oroade man sig för framtiden i stället. I Italien hade Mussolini regerat sedan länge, och i Tyskland växte national-socialismen fram. Östergötlands Dagblad styrdes så gott som enväldigt av ägaren och chefredaktören Ivar Anderson. Han hade arbetat på Östgöta-Correspondenten innan han 1930 blev huvudägare för Östergötlands Dagblad. 1931–32 var han tillförordnad ordförande i Sveriges Nationella Ungdomsförbund som då genomgick en schism mellan nazister och konservativa. Han var också riksdagsman för Högerpartiet och utmanade 1935 Gösta Bagge om partiledarskapet. Året efter sände han den 22-årige sportjournalisten Ole Söderström att bevaka OS i Berlin.
Som orutinerad reporter kastades han in i det nazistiska propaganda-maskineriet under OS 1936. Han erkänner efteråt att han gjorde en slät figur, den försiktiga kritik han levererade ströks i redigeringen. Under 21 sekunder i den av Hitlers tal uppiskade extatiska stämningen erkänner han att han var övertygad nazist. Men det finns ingen anledning att döma honom för hårt. Några år tidigare hade Karin Boye drabbats av samma reaktion.
I Berlin intervjuade han Svenska olympiska kommitténs ordförande Clarence von Rosen, känd nazistsympatisör. Han lyssnade till Goebbels på ett pressmöte och såg Jesse Owens ta sina guldmedaljer. På läktaren och beundrade han i smyg den amerikanska simmerskan Eleanor Holm-Jarrett, en guldfavorit som blev utesluten på överresan till Europa efter lite för många glas champagne.
Efter arbetspassen har han sex med prostituerade. Reportageresan är en upplevelse och ett skådespel i erotisk och politisk extas, fjärran från Norr-köpingslunken.
1984 återbesöker Ole Söderström Berlin. I romanen ”Olivkvisten och svärdet” minns han detta och rannsakar sig själv. Nazismen berörde honom djupt. Vad som aldrig framkommer tydligt i hans romaner är att brodern Helge under 30-talet engagerar sig i nazismen. Han är en mycket drivande ortssekreterare och propagandachef för NSAP (Nationalsocialistiska arbetarepartiet) i Norrköping. Detta framkommer i Johan Perwes alldeles nyutkomna bok, ”Mörkläggning” om nazismen i Norrköping. Helge flyttar till Göteborg och Stockholm. Bröderna glider ofrånkomligt isär. Bara om man känner till denna bakgrund kan man läsa sig till den i romanen ”Tidens brunn” 1988.
Norrköping och ÖD lämnar han redan 1939. Under kriget arbetar han på Nya Dagligt Allehanda i Stockholm. Den egentliga litterära debuten, novellsamlingen ”Flickan under oxögat” gör han så sent som 1965, 51 år gammal. Där-efter går det snabbt. Från debuten utger Söderström i princip en bok om året fram till slutet av 1980-talet. Genombrottet kommer med romaner som ”Molnvandringen” 1970 och än mer ”Röda huset” 1976, psykologiska realistiska romaner om Verner von Heidenstam respektive August Strindberg.
Under 1980-talet blir minnesbilderna skarpare, framkallningsbaden mer skoningslösa och texterna alltmer genomlysta. Ole Söderström har fångat det essentiella i tidningsarbetet: livsviktiga artiklar och notiser som när de satts på pränt i gryningsljuset enbart förefaller som varianter på gamla teman.
På liknande sätt, mer sanningsenligt än cyniskt, skildrar Ole Söderström stadens utveckling – utställning 1906 eller karneval 1984 som skenbilder i en stillastående, eller rentav stagnerande, stad, där inga genomgripande förändringar egentligen sker. Ole Söderström är Norrköpingsandans upptäckare.
Varje gång jag går förbi det gula huset på Ledungsgatan tänker jag på Ole Söderström, och ibland tar jag med mig hans böcker och tar mig till Abborre-berg för att läsa dem på nytt.