Han har tillsammans med en annan pappa, Thomas, reagerat på situationen för personalen i sina barns skola.
Papporna beskriver att det tidigare fanns en kontinuitet bland personalen och att de alltid kände sig välkomna att prata med pedagogerna vid hämtning och lämning. På så sätt kunde problem redas ut innan de växte sig stora och de upplevde att de hade en bra relation som byggde på ömsesidig respekt med barnens bästa i centrum.
Men nu har ett flertal av de som jobbat en längre tid på skolan slutat, flera är sjukskrivna och vikarier sätts in. Papporna säger att de under en längre tid tydligt har märkt att personalen mår allt sämre och berättar att de har försökt uppmärksamma ledningen på detta. Men responsen de fick var inte den de hoppats på.
– Vi blev i princip uppmanade att inte prata med lärare i kapprummet längre, utan om någon personal sa att de mår dåligt skulle vi meddela rektor om detta, berättar Thomas.
– Det känns oerhört obehagligt och är en påtaglig signal om att det är locket på som gäller.
De är nu kritiska till hur personalens mående förbises och tycker att det är ren medmänsklighet att reagera när de personer som dagligen umgås med deras barn mår dåligt. En sån stämningen påverkar både de som jobbar och i förlängningen även barnen, menar papporna.
– Det är ingen skön känsla att inte känna sig trygg med att lämna sitt barn på skolan, säger Peter.
De känner sig heller inte helt trygga med att barnen faktiskt får den utbildning de har rätt till, när situationen är så rörig som den är.
– Många dagar är sonen helt slutkörd och orkeslös när han kommer hem.
Borde föräldrar engagera sig mer i sina barns skolgång?
– Absolut, men det gäller i så fall att vara en konstruktiv förälder, inte en som bara är kritisk och går runt och domderar, säger Thomas och Peter fyller i.
– Samtidigt kan det vara svårt. Ditt egna arbetsliv går i 120 knyck och du vet kanske inte hur du ska göra.
Finns det en risk att gå för långt som förälder?
– Ja, det gör det så klart. Du måste ha din egen roll klar för dig och vara lyhörd, säger Thomas.
Samtidigt betonar de att det inte är pedagogerna de är kritiska mot, utan den arbetsmiljö de tvingas jobba i.
– Hade jag själv jobbat i skolan och fått så här dåliga förutsättning hade jag antingen gjort revolt eller satt mig ned och skrikit rätt ut, säger Thomas.