LÄS MER: Därför skriver vi om tonårsminnen.
När tonåren för många andra handlar om en utdragen, ofta pendlande, övergång från barn till vuxen, kom Sophia Jarls barndom att få ett abrupt slut. I efterhand konstaterar hon att hon aldrig var tonåring på riktigt.
– När pappa dog blev mamma ensamstående och familjen hamnade i kris under många år. Min mamma behövde fokusera på sina egna behov och sin egen sorg, säger Sophia Jarl.
Från ena dagen till den andra fann sig Sophia Jarl tvungen att bli vuxen, med fokus på att överleva en dag i taget.
Laga mat, sova och gå till skolan.
Största utmaningen bestod i att bli sams med de förutsättningar som hon inte kunde förändra.
– Jag var tvungen att acceptera att min uppväxt var annorlunda i förhållande till mina klasskamraters. Jag kunde till exempel inte påverka min mammas sorg och hennes mående. Jag kunde heller inte påverka att vår tidigare kärnfamilj blev en spillra av en vanlig famil, att den avvek från normen.
Som vuxen kan nu Sophia Jarl konstatera att hon kom att ta ett allt för stort ansvar.
– Jag kan själv se att som barn och ungdom så utvecklar man en stark lojalitet till sin föräldrar. Jag ville vara lojal mot min mor och tillgänglig i allt för att inte tynga hennes sorg mer.
Efter många år har nu Sophia Jarl insett att det viktigaste och främsta är att hon är lojal mot sig själv och sina egna värderingar.
– Du måste vara lojal mot dig själv för att du ska kunna känna dig trygg och sann i dina relationer med andra. Om du inte är det, och frångår dina egna värderingar bara för att tillgodose andra, så kommer det sluta med att du måste göra saker mot dig själv som du egentligen inte vill.
Under tonåren upplevde inte Sophia Jarl att hon hade någon som hon kunde dela sina tankar med. Ingen vuxen att anförtro sig åt. Och just då såg hon inte det osunda i det.
– Under många år berättade jag aldrig hur jag mådde och vad jag kände för någon. När jag var på väg att börja gymnasiet fick jag förtroende för skolsköterskan, och jag pratade också ofta med min mentor på gymnasiet.
Senare i livet insåg hon att det är sunt att kunna lita på och anförtro sig till människor.
– En tidigare chef och min granne har blivit viktiga personer, och jag har även ett förtroligt förhållande till en partikollega inom politiken. Utan att jag såg det själv så byggde jag under några år även upp ett litet nätverk av kvinnor som blivit viktiga för mig. Jag är enormt privilegierad som forfarande har dessa starka kvinnor runt mig. Min farmor var en fin förebild också. Men hon lever tyvärr inte längre.
Hur är din relation till din mamma idag?
– Vi har en relation idag och kämpar på med den. Vi har andra förutsättningar nu när vi inte är mitt i bearbetningen av en stor sorg. Nu är hon också en omtänksam mormor till mina flickor.
Sophia Jarls tonårstid har inneburit insikter som hon gärna delar med sig till andra tonåringar.
– Jag tror att det är viktigt att man inte skyller sina egna misslyckanden på någon annan. Och att man vågar vara snäll mot sig själv även när man misslyckas. Det kan vara svårt. Men om man erkänner att allt inte alltid blir bra så lär man sig och kan förbättra sig.
Till skillnad mot många andra som menar att tonårstiden kan få vara en tid för lek, att allvaret kan vänta, menar Sophia Jarl det motsatta.
– Man ska se till att vara påläst, förberedd och sätta upp mål. Och så ska man inte lämna något åt slumpen, eller ha för hög tillit att saker bara ska ordna sig. Tillit är bra, men kontroll är betydligt bättre.
Vad önskar du att någon hade sagt till dig när du var mitt uppe i den här perioden i livet?
- Jag önskar att någon hade gett mig en kram.