Gimo, Åsensbruk och nu ett fiktivt Sandsgård. Den litterära höstterminen har inletts med en räcka till romaner förklädda självbiografiska skildringar av en barndom i småstaden.
Sara Beischer debuterade förra året med den vältajmade ”Jag ska egentligen inte jobba här”, som skildrade villkoren i dagens vårdsväng. Uppföljaren, den omvittnat besvärliga andraromanen, bär en likaledes lång titel, ”Det finns råttor överallt utom på Antarktis”, och har liksom debuten ett uttalat klassperspektiv. Men där upphör likheterna.
Det är en enkel, rak berättelse. Clara Holmgren går i sjuan. Hon är studiebegåvad men socialt hämmad. I hyreslägenheten i bostadsområdet samlar mamma Berit konsumkvitton och poäng hos hyresvärden. Clara samlar mod att stå ut med tillvaron, och umgänget med överklasstjejen Mickan, Röen med alkisföräldrar, den sexfixerade Lill-Tobbe och den demoniske Breken.
Beischer har driv i skrivandet, lyhörd formuleringsförmåga och en återgiven dialog som är distinkt, men här räcker det inte till en roman. Stoffet, och de snabbt stiliserade porträtten, hör hellre hemma inom novellkonsten, men också där krävs både perepeti och poäng. Claras historia är klaustrofobisk, men av fel skäl. Den leder ingenstans.
Sara Beischer har definitivt förmågan att skriva läsvärda romaner. Den tredje blir nu gesällprovet till författarskrået. Det kräver den eftertänksamhet och det tålamod som här saknas.