På promenad längs Strömmen

Det mörka vattnet strömmar sakta fram. Någon kommer gående över Spången, snabba fotsteg och klackar som slår mot träplankorna.

Meite Akker och Helju Kiiet, två äldre damer med hjärtat i Estland.

Meite Akker och Helju Kiiet, två äldre damer med hjärtat i Estland.

Foto: Fotograf saknas!

Norrköping2004-04-10 04:00
Skymningen lägger sig över staden och bäddar in den som ett tryggt duntäcke. Det är en tidig vårkväll i Norrköping.
I en lägenhet på Drottninggatan sitter två äldre damer. De talar inte mycket med varandra, verkar njuta av tystnaden. I den stora lokalen råder ett lugn som i kyrkan. Utanför rusar trafiken fram över Saltängsbron, men här inne hörs bara ett svagt sus när tvåans spårvagn kör förbi.

Helju Kiiet och Meite Akker kom till Sverige och Norrköping 1944. I båtar flydde de över Östersjöns vatten från sitt hem i Estland. Hellre dö i havets djup än att bli fångad av ryssen. Så de kom till Norrköping, fick arbete på textilfabrikerna och skaffade sig nya liv. I dag är de för gamla att återvända, säger de. Hjärtat finns i Estland, men livet, det finns här.
Utomhus börjar det bli kyligt. Klockan närmar sig åtta och skymningen har övergått i mörker. På Gamla Rådstugugatan lastar tre killar ur en lastbil. Bara den stora madrassen återstår men att få in den i lägenheten blir en kamp. Den är tung och de får kämpa för att få in den i den trånga hissen. De skämtar friskt med varandra medan de försöker placera madrassen så att hissdörren ska kunna gå igen. Så äntligen stängs den ljusblå dörren sakta om dem och de börjar stigningen uppåt. Kvar på gatan står den tomma lastbilen.
Halvmånens svaga ljus kan inte konkurrera med gatlampornas orangegula sken. Men inte ens de kan lysa överallt. De lämnar trappuppgångar och gränder i ett kompakt mörker och träden längs Strömmen får långa spöklika skuggor.
Nudlar kokar sakta på spisen. I diskhon står gårdagens tallrikar och väntar på att någon ska orka ta sig an dem. En svag doft av popcorn frestar näsborrarna. I tiomannakollektivet på Gamla Rådstugugatan brukar det alltid vara fester, men inte ikväll.
Jan-Erik Andersson tuggar sakta och metodiskt sina nudlar. Med ett halvt öra lyssnar han på Adnan Glibos beskrivning av kollektivet. De trivs här. Adnan tror att han hade blivit klaustrofobisk om han bodde ensam. Fyra väggar och en dator är ingen dräglig tillvaro, menar han. Nej, man behöver någon att prata med, någon som lyssnar. Jan-Erik nickar. Kvällen är ännu ung. Jan-Erik ska spela innebandy vid midnatt och Adnan ska gå på fest. Var och med vem vet han ännu inte, men det löser sig så småningom.
På vattnet vid konserthallen ligger en tunn ishinna. Den ser så bräcklig och skör ut, ett sista spår av vintern. Där isen spruckit syns det svarta vattnet igenom. En kall vind krusar det mörka vattnets yta.

Inne i värmen, i ett litet rum fullt med teknisk utrustning sitter Anders "Acke" Ackeräng. Från sitt lilla gemak kan han se hela konserten, men det är inte den som upptar hans intresse. Då och då slänger han ett öga genom det lilla fönstret ut på publiken, men mestadels är hans blick fokuserad på den lilla skärmen ovanför hans huvud. Det står fortfarande noll-noll mellan HV71 och Frölunda när matchen nu kommit in i andra perioden.
Musiken utanför har tystnat. Publiken börjar resa sig och gå mot utgångarna. Det ska bli paus i en halvtimme. Acke andas ut, än så länge har allting gått enligt planerna. En försiktig knackning på dörren stör hans tankar. En frackklädd trombonist gör entré, han undrar vad som hände med fikat som ensemblen beställt. Acke får rycka ut för att försöka spåra de försvunna smörgåsarna.
Avlägset hörs ljudet av människor. En grupp ungdomar på väg någonstans denna kväll. Under en gatlykta stannar de upp, tittar på ett papper och ser sig omkring. De är studenter, ute på hemligt uppdrag för att bli faddrar till de nya studenterna. Med hjälp av rebusar ska de hitta olika platser där de ska utföra uppgifter. En av dem får en idé, kanske har han löst gåtan och hittat gatan de letar efter. Så försvinner de beiga overallerna ut i mörkret igen, guidade av rebusar och stjärnorna.
Vid Skvallertorget kör en turkos raggarbil förbi. I makligt tempo glider den fram. Lugnet har lagt sig över Norrköping. Inte många verkar vara ute på kvällspromenad klockan nio en fredagskväll. Även inne på Campus är det rofyllt och tyst.
Michael Nilssons kraftiga steg ekar när han går genom de tomma korridorerna. Undan för undan blinkar lamporna till och tänds när han närmar sig. Plötsligt piper hans mobil till. Michael läser snabbt meddelandet och vänder tillbaka till kontoret. Ett larm har gått. Vant drar han kortet genom kortläsaren, slår den fyrsiffriga koden och beger sig mot datorn för att lokalisera varifrån larmet kommer. Sedan beger han sig mot Täppan. Man skulle kunna tro att han i det här läget har bråttom men Michael och hans nycklar skramlar fram i normalt gångtempo. Han är van. Fem år som väktare har gjort att han vet när det är bråttom, det här är säkert bara ett vanligt falsklarm.
Så når han salen som var föremål för larmet. Två skrämda studenter får sin studiero störd. Efter en snabb koll på låset lämnar Michael dem ensamma med surret av datorerna. Hans fotsteg ekar vidare i korridorerna, han är redan på väg mot nästa utryckning.
På Kungsgatan har det blivit fler nattvandrare. I små klungor strövar de skrattande fram, på väg till nästa fest eller till något uteställe. Utanför Arbis tränger musiken ut på gatan. Inne i lokalen virvlar par efter par förbi. Lukten av öl blandas med svett, leenden och dansanta toner. Det känns intimt på något sätt, folk utstrålar ömhet och glädje. Hans Jonsson håller försiktigt om Agneta Thorell. De är gamla vänner sedan länge, men har inte setts på ett tag. Fortare och fortare dansar de i väg bland de andra paren.
Thomas Holmberg och Anders Brandin har tagit sig en välbehövd paus. De har åkt från Västervik enbart för att gå ut och dansa här i kväll. Thomas tar en klunk av sitt vatten, det är han som ska köra hem dem ikväll.
Längs dansgolvet står bord uppställda. Här står halvdruckna glas och väntar på att de dansande ska återkomma för att släcka törsten. Vid ett bord sitter en kvinna och tittar längtansfullt ut på dansgolvet, hoppas att någon ska bjuda upp henne. Några av gästerna börjar se trötta ut, det börjar bli sent. Kanske börjar de fundera på att bege sig hemåt. Krypa ner i den sköna varma sängen och försvinna in i drömmarnas land denna underbara vårnatt.
För dem som inte planerar att köra hem själva finns alltid Riitta Parkko och hennes kollegor. Vid trottoarkanten står hennes mörka taxibil parkerad, redo att rycka ut om någon bestämmer sig för att bege sig hem. Taxiförare är ett utsatt yrke, men Riitta är inte rädd när hon kör natt. Visst, folk är mer eller mindre fulla, men det är inte särskilt läskigt, menar hon. Så knastrar det till på radion, dags att börja arbeta. Försiktigt manövrerar hon ut bilen på gatan, växlar upp och kör iväg. De röda baklyktorna försvinner runt ett hörn och vidare ut i natten.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om