Flera skolor har den senaste tiden fått stänga eller övergå till distansundervisning på grund av covid-19. På måndagen var sjukfrånvaron bland personalen på Kimstadskolan så hög att elever som just kommit till skolan skickades hem.
Therese Asplund, som själv just nu är hemma med influensasymptom, beskriver det som ren tur att hennes tioåriga dotter Alice började hosta lite på söndagen och stannade hemma.
– Hon har ADHD, så hade vi skickat henne i dag hade det blivit total kortslutning, säger Therese på måndagen.
Dottern har stort behov av struktur och förberedelser. De snabba besluten är därför svåra att hantera. Vid 16-tiden fick de veta att årskurs 4 skulle ha distansundervisning även på tisdagen.
Kan du förstå beslutet?
– Absolut, det kan jag. Det jag tycker är att beskedet kunde ha kommit tidigare eller att man hade kunnat öva eleverna på att det här kunde komma.
I familjen finns två barn till. 14-åriga Max går på en annan skola, som är inne på andra veckan med distansstudier. Alex går på gymnasiet och hade distansundervisning i våras. Therese ser en skillnad mellan bröderna. Alex tog det på allvar, medan Max är "en typisk tonåring" och ser det som extra ledighet. Samtidigt mår han dåligt över situationen.
– 14-åringen behöver jättemycket stöd och extraförklaringar. Det här gör att det bara går nedför för honom nu.
På skolan får han extrastöd i vissa ämnen. Nu upplever föräldrarna att de får axla det ansvaret.
– I skolan får han hjälp utifrån sina egna förutsättningar, nu ska han klara det där tuffa hemma. Det anser inte vi funkar.
Enligt utbildningsdirektör Sofie Lindén har barn i behov av extra stöd rätt till det även under distansundervisning. Det är, enligt Therese, inget hon har fått information om.
Det är inte bara är resultaten som påverkas.
– Han har svårt att sova. Jag tror det är mycket oro. Ångest. Det blir mycket konflikthantering hemma. Stressnivån är hög på honom och på oss. Som tur är så är det inte slutbetygen det handlar om nu. Det är tufft. Eleverna är små, men ska ta stort ansvar.
Hon efterlyser tydligare information. Hon tycker inte att skolans instruktioner bara ska skickas via Google classroom, som finns på barnens datorer, utan att man som vårdnadshavare ska ha koll på arbetsscheman för att ha chans att fånga upp saker som missas.
Hon är även fundersam kring lunchen. Vissa dagar får eleverna hämta mat på skolan. Hon förstår syftet, men tycker att det blir svårt för dem som bor på landsbygden och i så fall måste åka på lektionstid. Kollektivtrafiken går inte lika tätt som i stan och barnen lockas att stanna med kompisarna.
– Det hade väl varit lika bra att barnen hade fått en timmes lunch och kunnat åka bort till skolan och käka. Med en tidsplan, så att det sträcker ut sig.
Hon beskriver det som att hon just nu är lärare, sekreterare och mamma. På hemmaplan. Utöver det har hon sitt jobb att sköta.
– Jag jobbar på akutmottagningen. Det är jättesvårt. Jag behövs i samhället. Man splittras ju, man vill vara där för barnen, ha sin egen hälsa under kontroll men också ställa upp för arbetskamraterna som sliter mer än vanligt.
Hur får ni det att gå ihop?
– Man har inget val. Jag har en fantastisk man som kan jobba mycket hemifrån, men då måste han ju jobba. Nu ser vi fram emot jullovet. Att umgås som en familj utan att sätta press på varandra. Det är bara att ta en dag i taget.