Pesten slog hårt mot Norrköping

Under 1620-talet drabbades Norrköping två gånger av den svarta döden. Staden befann sig då mitt i en uppgångsperiod när pesten slog till. Ungefär 1 400 människor dog under den första farsoten, mer än en tredjedel av stadens invånare. I slutet av samma decennium kom den tillbaka och skördade ytterligare några hundra dödsoffer.
Hösten år 1710 nådde pesten återigen Norrköping. Under sommaren samma år hade ett skepp från Livland sjukdomen med sig till Stockholm och farsoten spred sig snabbt. Pesten kom till Norrköping via en smittad kvinna som anlände till staden med ett fartyg.
Tyskebacken
Här besökte hon handelsmannen Carl Mårtenssons hus. Ett par pigor förde smittan med sig ut i staden och snart spreds den i alla väderstreck. Som värst drabbade pesten Tyskebacken, alltså Bergskvarteren, där många Holmenarbetare bodde, kvarteren på Nordantill och området kring Gamla torget.
Julen 1710 dog ett 40-tal människor om dagen och under den första hälften av 1711 nådde farsoten sin kulmen. Likbärarna fick hämta upp döda direkt på gatan och forsla dem till pestkyrkogården. De döda skulle begravas omedelbart, djupt i jorden med både gång- och sängkläder.
Alla drabbades
Dödligheten var mycket hög. De fattiga drabbades alltid värst, eftersom de hade mindre möjlighet att hålla hygien, och vistades ofta i närhet av råttor och deras loppor. Pesten drabbade främst de större städerna. Det har uppskattats att nära en tredjedel av Stockholms, Göteborgs och Malmös invånare dog.
Även högre samhällsklasser drabbades och man hade även uppfattningen att pesten spreds av hundar, svin och katter varför dessas avlivades i stor utsträckning. Dödandet av katter ledde i sin tur till att råttorna fick fritt spelrum.
En person insåg snabbt vad som väntade om man inte satte in åtgärder; provinsialläkaren Magnus Gabriel von Block.
En desperat kamp
Till sin hjälp hade han bland annat fältskären Johan Linde och några av dennes kollegor inom skrået. Därtill en mängd likbärare.
De förde en desperat kamp. Något direkt botemedel fanns inte, men von Blocks läkemedel hade tydligen en stärkande effekt.
”Hos pistolåldermannen Jan Berg på Berget var tre döda, förrän jag blev kallad till huset att besöka honom själv, som låg illa sjuk. Jag föreskrev pulver nr 1 och 2, och medan han nu utsvettades pesten lade hans hustru sig i samma säng, blev smittad och dödde. Därpå insjuknade alla barnen efter varandra, en son och tre döttrar”, skrev Block i sina sjukanteckningar.
Pestkyrkogård
Till slut fanns inte tid för kistor och begravningar och antalet dödsoffer ökade hela tiden. En pestkyrkogård upprättades vid Dragsgärdet. Kyrkogården avskildes med ett plank och omfattade från början hela området från nuvarande fängelset upp mot Himmelstalunds herrgård. De gravstenar som återstår finns kvar vid krematoriet.
Döda som tillhörde S:t Johannes socken begravdes djupt i åkrarna till gårdarna Ljura, Navestad, Vrinnevi och Händelö.
Men stadens styrande verkade förlamade av farsotens följder. På den tiden var missväxt, farsoter och krig nästan vardagsmat och många såg dessa som järtecken.
”Till sist gick jag till rådstugan med en skriftlig protest att jag vägrade gå därifrån förrän något uträttades”, fortsätter Block.
Till slut insåg även stadens styrande att katastrofen var ett faktum. Man inrättade både karantän och ett pesthospital, samtidigt som invånarna informerades om hur de kunde skydda sig.
Mot slutet av epidemin gav Block ut boken Åtskillige anmärkningar öfwer närvarande pestilentias beskaffenhet, motande, botande och utrotande uti Östergötland. Här propagerade han för sina metoder, förkastade folktrons pestamuletter som vidskepelse och föreskrev i stället kräkmedel och svettdrivande medel.
Under senhösten 1711 ebbade farsoten ut. Omkring 2 500 personer, halva stadens befolkning, hade då strukit med.
Källa: Stad i nöd och lust, av Arne Malmberg.