Videon är inte längre tillgänglig
Det anser Lars Andersson, professor emeritus vid Linköpings universitet. Han har forskat kring äldre, åldrande och det som kallas ålderism - alltså fördomar eller stereotypa föreställningar som utgår från en människas ålder och som kan leda till diskriminering.
– Det är själva tankesättet jag är emot. Mentaliteten bakom är att det här inte är någon viktig grupp, säger han om förslaget.
Lars Andersson finns på NISAL, nationella institutet för forskning om äldre och åldrande, en avdelning inom institutionen för samhälls- och välfärdsstudier som håller till i Kåkenhus vid Skvallertorget.
Han har absolut inget emot frivilliga krafter.
– Frivilliga krafter är alldeles utmärkt. Människor gör något bra och får själva ett utbyte av det, men kommunen har ett grundansvar för sina medborgare och kan inte hoppas att frivilliga ska ta över det för då är det inte frivilligt längre, utan ett försök att få frivilliga att arbeta mer eller mindre gratis åt kommunen.
För honom handlar det om människovärde.
– Man ska ha ett fullt människovärde ända tills man dör.
Det blir lätt ett "vi" och "de", tycker han.
Formuleringar som "de äldre" blir ett sätt för människor att hålla sitt eget, ständigt pågående, åldrande i från sig.
– "De äldre" är vi själva om några år, säger Lars Andersson.
Han disputerade 1984 på en avhandling om äldre kvinnor och ensamhet.
I projektet valdes kvinnor från kön till serviceboende. För en grupp av dem ordnades träffar. För den andra gruppen ordnades ingenting.
– För kvinnorna i den första gruppen minskade upplevelsen av ensamhet, deras självkänsla ökade och dessutom sjönk deras blodtryck.
Ett år senare visade det sig att andelen kvinnor som avlidit eller flyttat till något slags äldreboende var något större i den andra gruppen än i den första.
– Den här typen av aktiviteter har ett klart positivt resultat för folkhälsan. En liknande studie från Finland gav likartat resultat.
Förutom de mänskliga vinsterna finns även ekonomiska, även om det är svårt att räkna fram en precis siffra. Att förändringen av träffpunkterna verkligen skulle bli en ekonomisk besparing är Lars Andersson inte övertygad om.
Elisabet Cedersund är också professor vid NISAL och hon ser att diskussionen om träffpunkterna berör mycket av det man forskat om där. Till exempel detta med frivilliga insatser. Den forskning som gjorts visar att mer än hälften av Sveriges befolkning redan ger sådana insatser på något sätt.
– Det kanske är ett risktagande att säga att mer ska läggas över på frivilliga, säger Elisabet Cedersund och tror att det finns en smärtgräns någonstans.
Om kommunen vill att frivilliga ska ta ett större ansvar är det viktigt att tidigt ta dialogen med dem. Annars finns en risk att förtroendet skadas.
– Och om frivilligorganisationer lämnas ensamma blir det mera sårbart, konstaterar hon.
Om kommunen lämnar träffpunkterna verkar det kunna bli ett glapp, i alla fall på en del träffpunkter, innan frivilliga tar över.
– Om det blir ett sådant glapp är det inte säkert att människor hittar tillbaka. Då har vanan försvunnit och de personer man kände där kanske också har försvunnit, säger Elisabet Cedersund.
Att så många engagerat sig och protesterat tycker både Elisabet Cedersund och Lars Andersson är naturligt.
– Äldre borde protestera oftare, säger Lars Andersson.