När kostnaderna för elevstöd dragit iväg och utbildningsnämnden behöver mera pengar har politiker av olika färg öppnat för att återinföra i alla fall delar av de just avvecklade kommungemensamma resursgrupperna. Det gör Marika Andersson väldigt orolig.
– Det ger inga bra signaler till oss i verksamheten, säger hon och pratar om att förändringar tar tid.
Efter att ha pratat med andra rektorer insåg hon att de delade hennes oro.
Marika Andersson har flera års erfarenhet av resursgrupper för elever med olika funktionsnedsättningar. Den på Ektorpsskolan för elever med grava språkstörningar valde hon att avveckla redan för fem år sedan, trots att intagningen från hela kommunen fortsatte.
– Eleverna hade inga sociala kontakter utanför gruppen. De klarade inte kunskapskraven och de hade inte ämneslärare fullt ut, såsom de andra eleverna. Det kunde jag som rektor inte vara nöjd med och jag tror att det såg ut så i många av de här grupperna.
Ektorpsskolan är en högstadieskola med fem klasser i varje årskurs. En av klasserna har fått vara vara extra liten. Den har fått extra resurser och i den har elever från kommunikationsgruppen placerats tillsammans med andra elever. De går på vanligt schema och har ämneslärare som alla andra.
– Det vi såg jättesnabbt var att eleverna lyckas mycket bättre, de klarar kunskapskraven, de får kompisar och blir som alla andra elever, säger Marika Andersson.
Efter en tid bjöd hon in eleverna för att få veta vad de tyckte.
– Det första en kille sade var "Du tänker väl inte ändra tillbaka?".
Är det säkert att det fungerar lika bra för elever med till exempel autism?
– Nu får vi ju alla elever från vårt område och vi har fortsatt tänka precis likadant och det funkar jättebra, säger hon.
Problemet är att kunna rekrytera speciallärare, men som organisationen är nu har lärarna ändå lättare än tidigare att lära av varandra.
– För mig är skolan ett samhällsuppdrag. Vill vi särskilja elever i skolan är det också ett sådant samhälle vi vill ha.
Att föräldrar kan vara oroliga har hon stor förståelse för, men hon ser inte en tillbakagång till resursgrupperna som en väg framåt.
– Det var inget bra system och det var ju heller inte så att alla elever med stort stödbehov fick plats i grupperna.
För att det ska bli bra nu krävs kompetens och det krävs lokaler och miljöer som kan anpassas efter elevernas behov, förklarar hon. Det krävs också ett långsiktigt arbete, slår hon fast.
– Och jag skulle inte vilja säga att något av det här är lätt. Det är jättesvårt.
Det beslut som utbildningsnämnden fattade tycker hon var rätt och modigt, men tiden för omställning blev väl kort och hon är kritisk till systemet för hur skolorna måste söka extra pengar för de här eleverna.
– Det är väldigt tidskrävande och det innebär att speciallärarna får lägga tid på administration i stället för på eleverna. Hon vet att det finns skolor där man inte ens förmått att söka.
Hon tycker dessutom att systemet är alltför inriktat på elevassistenter, medan hon själv hellre vill ha speciallärare och specialpedagoger.
Att extrapengarna gäller enskilda elever och kräver särskilda åtgärdsprogram för dem är ett annat problem, tycker hon. Med hjälp av pengarna lyckades hon skapa en organisation som innebar att en del av de här eleverna inte längre behövde ett åtgärdsprogram och då riskerade hon att tappa pengarna som gjorde det möjligt.