Flygbilden på uppslaget är tagen 1957. Den visar att arbetet med att bygga upp ett nytt Folkets hus är i full gång i kvarteret Stjärnan. En av de närmaste grannarna är Stadsteatern och bakom nybygget, på andra sidan Vattengränd, ligger fastigheten som en gång rymde Centralhotellet och senare, efter dess konkurs 1933, det Folkets hus som den nya imponerande byggnaden skulle ersätta.
Knappt två år efter det att flygbilden togs stod det nya Folkets hus färdigt. Stort, pampigt och iögonfallande.
– Det var en bra tid för arbetarrörelsen. Den socialdemokratiska politiken gick starkt framåt och inom arbetarrörelsen var dessutom tron på framtiden minst lika stark.
Det konstaterar Robert Höglund där vi nu står utanför den byggnad – fortfarande stor, pampig och iögonfallande – som däremot inte längre har någonting med fack- eller arbetarrörelsen att göra. Vid tiden för den officiella invigningen, den 24 januari 1959, hade han förvisso ännu inte flyttat till Norrköping. Men få Norrköpingsbor kan Folkets hus lika bra som Robert Höglund. Han jobbade där under några år och har dessutom skrivit historien om de olika Folkets husen i Norrköping åren 1897–1995.
Invigningen var pampig och stämningsfull under ledning av landshövding Per Eckerberg. Författaren och socialistkämpen Ture Nerman läste en egenhändigt komponerad prolog vars avslutning lät så här:
I gamla kära Norrköping i dag
har här jag i ett rimmat föredrag
sökt lyfta högt vårt gamla kampprogram
i denna dag av livets nyårsljus,
i detta nya stolta Folkets hus.
Den nya tiden går ju egna banor,
men våra gamla slitna samlingsfanor,
är de blott museiföremål?
Nej, de är livets eviga symbol.
Än vill vi ropa över trasig jord
i trots och tro det framtidsvissa ord,
som en gång i en fattig ungdoms tider
kallade oss till Mänskovärdets strider.
Och må den heller aldrig blekna här,
den drömmen som åt alla lycka bär,
den sången som en gång ska stiga
ljusi Mänsklighetens stora Folkets
hus!
Stora ord och på sätt och vis var de säkert berättigade.
– Det fanns de som menade att Norrköping fått Sveriges finaste Folkets hus, säger Robert Höglund.
Men föregångaren var alltså inte riktigt lika pampig. Den gamla Centralhotellet innehöll visserligen en spegelsal, där ena väggen var klädd med speglar, men i övrigt var lokalerna varken överdrivet stora eller särskilt ändamålsenliga. Folkets husföreningen hade länge förberett en flytt och bland annat köpt ett par tomter i kvarteret Stjärnan. Branden i Folkets hus natten till den 18 september 1953 gjorde flyttsituationen ännu mer akut.
– Ett nytt Folkets hus var fullständigt nödvändigt efter branden, säger Robert Höglund. Inte bara för arbetarrörelsen, utan för föreningslivet i Norrköping i stort.
Den 11 april 1956 sattes spaden i marken och knappt tre år senare skedde alltså invigningen.
Under 36 år var Folkets hus arbetarrörelsens självklara själ och hjärta i Norrköping.
Det var härifrån verksamheten styrdes, fortskred och utvecklades. Men det fanns även utrymme för annat och Kaj Kindvall sände exempelvis Tio i topp i radio från översta våningen, det spelades bowling i källaren och musikföreningen Crescendo höll sin första riktiga konsert i Folkets hus när man bjudit in Texasfödde altsaxofonisten John Handy i november 1961.
– Han var van vid mer sofistikerade spelmiljöer från New Yorks nattklubbsvärld och bad oss att dämpa ljuset i lokalen, har Crescendos ordförande Bernt O Ericson berättat för Robert Höglund. När vi gjort det blev det en lyckad konsert.
Även om tiden i Folkets hus mestadels var ljus, blev slutet mörkt och dystert. Trots ambitiösa, men hopplösa, räddningsförsök gick Byggnadsföreningen Folkets hus i Norrköping i konkurs den 30 oktober 1995.
Underskottet uppgick till 7,6 miljoner kronor. Robert Höglund hade tre år tidigare flyttats över till Folkets hus från sin tjänst som föreståndare för Folkets park och fick nu uppdraget att assistera advokat Rune Brännström som utsetts till konkursförvaltare.
– Nej, det var inget roligt slut, säger Robert Höglund och låter blicken spela över fasaden som en gång rymde hans arbetsplats. Men jag var den siste inom rörelsen som arbetade här. Man kan säga att jag släckte och låste när jag gick härifrån sista gången.
– Någon motsvarighet till Folkets hus finns inte i dag. Arbetarrörelsen har några expeditioner ett par kvarter härifrån, på Slottsgatan 154, men det är inte detsamma. Det är inte samma hjärta som det här huset en gång var.
Robert Höglund tar en sista titt på byggnaden som höll på att byggas på flygbilden och som nu innehåller allt från krogar till läkarmottagningar. Han tar en titt, vänder sig om och går därifrån. Man anar saknaden i de tunga stegen som sneddar över Olof Palmes plats, den enda kopplingen i kvarteret som i dag återstår till den S-märkta rörelsen.