Roxy Music åter efter 18 år

Undrens tid är inte förbi. Det är Roxy Musics återförening en bekräftelse på. Efter en 18 år lång semester från varandra är medlemmarna med undantag för Brian Eno faktiskt samlade igen. Vad motivet med detta är skall man kanske låta vara osagt, men själva hävdar Bryan Ferry & Co. förstås bestämt att det handlar om att visa att repertoaren alltjämt har relevans. För egen del var jag dock övertygad om detta redan innan tisdagens spelning.
Fast det var ändå skönt att se dem göra sina alster full rättvisa. För det är knappast någon överdrift att påstå att det var ett Roxy Music i högform publiken fick se i förrgår. Bandet formligen sprudlade av vitalitet och spelglädje samtidigt som de lyckades förena sin odiskutabla perfektionism med en klädsam dos spontanitet och överraskningsmoment. Det sistnämnda märktes inte minst i låtvalet. Nummer som inledande Re-make/Re-model, lätt punkdoftande Editions Of You och den udda balladen For Your Pleasure tillhör knappast de mest uppenbara livefavoriterna i sångkatalogen om man säger så. Därför låg det också nära till hands misstänka att de som enbart kom för att höra de mer raka hitsen från Manifesto, och resten av den senare delen av skivkarriären blev aningen besvikna.
Fast att döma av publikresponsen var så inte fallet. Snarare förvandlades den närmare två timmar långa spelningen snabbt till ett odiskutabelt segertåg, vilket säkert tyder på att fansen i det här fallet även vill ha den delen av det musikaliska paketet, som inkluderar bandets smått experimentella sida.
Därmed inte sagt att Roxy Music är svårtillgängliga. Däremot visade giget i Valbyhallen med all önskvärd tydlighet att de gillar att skapa stämningar.
Varsamt byggdes låtarna upp till sina oundvikliga klimax, och då var aldrig rysningarna särskilt långt borta.
Sanslöst vackra balladen A Song For Europe och den instrumentala Tara var bara några av favoriterna i det avseendet. Värt att notera här är att det inte sällan som i ovannämnda nummer och exempelvis Out Of The Blue var finesser och solon från större delen av bandmedlemmarna som bidrog till det lyckade resultat. Särskilt gitarristen Phil Manzanera och saxofonisten Andy Mackay hade fått väl tilltaget utrymme att lysa på.
Det verkade nästan som om alla ansträngt sig extra mycket med att berätta för oss att Roxy Music är ett demokratiskt band med stort B.
Fast ingen kan förstås förneka att en väldigt stor del av ansvaret hänger på Bryan Ferry. Allas blickar letar sig ständigt till den evige klädsnobben
med den stora karisman och det coolt ryckiga kroppsspråket. Sedan får vi inte glömma rösten. Den är utan tvekan ett kapitel för sig. Vare sig han pratsjunger sig igenom odödliga up-temponummer som Virginia Plains och Love Is The Drug eller öppnar sitt känsliga dandyhjärta i Jealous Guy och Dance Away personifierar han Roxy Musics sofistikerade och färgstarkt glamourindränkta intentioner.