Så mörkt att det bara kan bli ljusare
Foto: Fotograf saknas!
Nej, det är ljuset uppifrån. Solen.
I dag, tisdag, klockan 13.42 vänder det. Då kan vi här uppe i obygden i norr inte komma längre bort från solen och så fort detta magiska klockslag har passerat blir det genast aningen ljusare. Inte mycket, bevars, men i alla fall något. Vintersolståndet står det på bladet för i dag i almanackan och det är den tidpunkt då solen antar sin minsta deklination. Alltså står som lägst på himlen på norra halvklotet. Knappt tio grader över horisonten i våra trakter. Natten är som längst och dagen som kortast.
Hårda bud.
Men det är också vändpunkten. Det är så mörkt att det bara kan bli ljusare. Mörk, mörkare, mörkast...nej, det är en omöjlig formel som vintersolståndet effektivt sätter stopp för. Lååångsamt vänder det och där Elwood Blues kunde gå in i pastor Cleophus James kyrka på Chicagos sydsida i filmen Blues Brothers och där plötsligt, i ett dramatiskt ögonblick, få skåda det skarpa ljuset från ovan, måste vi vanliga stackare, vi som aldrig får vara med i film, lägga minut till minut i maklig takt för att så småningom, framåt sommaren eller så, få mera ljus än mörker.
Vi tjänar, så här i början, någon minuts eftertraktat ljus varje eftermiddag och det är kanske inte så mycket att komma med när skinkan ska griljeras, de sista klapparna fångas in och den konstgjorda granen fällas upp likt ett bångstyrigt paraply i något som närmast kan liknas vid okontrollerad parterrbrottning. Det är mycket nu ändå, under julspurtens sista, flåsande raksträcka.
Men, samtidigt, en minut är en minut (jodå, det är sant, kolla får ni se) och denna lilla dagliga minut skänker oss det hopp vi så väl behöver varje år. Det blir ljusare, vi går mot ljusare tider. Är bara julen överstökad kan vi börja förbereda midsommar. Trots att det inte borde vara någon nyhet eller överraskning, behöver man få den bekräftelsen som förser oss med nya krafter. Som när hjälten, återigen i film, är instängd i en tunnel och jagas framåt av mordiska galningar och plötsligt anar en svag ljuskälla någonstans långt borta. En hel biosalong kan tillfälligt andas ut. Det kommer att ordna sig. Så även nu, i verkligheten.
Händelsevis vräker solen in genom redaktionsfönstret precis som jag skriver de här raderna (förmodligen för att jag inte ska tappa tråden) men eftersom vi är som vi är, åker persiennerna omedelbart ned. Vi förbannar mörkret, men när solen och ljuset väl överraskar, bryter vi benen av oss i ivern att få stänga det ute. Människan i all sin logiska storhet.
I dag lutar således jordaxeln här på norra halvklotet som allra mest bort från solen. Så ska man åka dit, till solen alltså, är det uppenbarligen bäst att göra det på sommaren. Då är det närmare. Eller...närmare och närmare, solen befinner sig i princip alltid 150 miljoner kilometer från jorden och även om de enklaste charterresor numera går till allt mer avlägsna och udda platser, finns det naturligtvis gränser.
När ni läser det här har en av årets längsta nätter just passerat, eller är åtminstone på väg att passera. Solen går upp klockan 08.45 i dag för att dra sig tillbaka klockan 15.03. Sex timmar och 48 minuters dagsljus alltså. Det är inte mycket, framför allt inte när alla har så förtvivlat mycket att göra i julbrådskan att förhållandet egentligen borde vara det omvända. Knappt sju timmars natt och drygt 17 timmars dag. Först då skulle vi ha chansen att hinna med allt som ska hinnas med inför julen.
Det är under sådana skruvade funderingar beskedet om de ljusare tiderna skänker nödvändig förtröstan.
Så jobbar vi med nyheter