Sångsvanarna vinner terräng
En hänsynslös jakt under 1800-talet var nära att utrota denna praktfulla fågel. Men i dag finns sångsvanen i nästan hela Sverige.
Sångsvanar på en höstsådd åker är ett välbekant inslag under vårvintern i södra Sverige. Foto: Thorsten Jansson/ttspektra
Foto: Fotograf saknas!
Svanen jagades då hårt av människan och lyckades bara hålla sig kvar på ett fåtal myrar i Norrlands glest befolkade skogsbygder. I den berömde zoologen Sven Nilssons "Skandinavisk Fauna" från 1858 antecknas att "svanen fångas i slagjern i vakarna på vårarna". Till detta fogas den klämkäcka upplysningen att "Skinnen nyttjas av Lapparna till mössor."
Men även Sven Nilsson hade ett gott öra till sångsvanens företräden, inte minst sången:
"Höst och vår, då svanen isynnerhet träffas utanför våra kuster, hör man ej sällan dess herrligt klingande, lätt igenkännliga sång. Den består egentligen blott af ett tvåtonigt läte; men hördt ur ren, klar luft under en af vintrens första kyliga dagar, är den melodiskt skön" noterar zoologen och jämför med klangen i sitt jakthorn.
Sångsvanen fick länge lära sig att undvika människan. Men efter fridlysningen 1926 började den skygga ödemarksfågeln sakta sprida sig söderut, och närmare människans boningar. Ännu 1940 fanns det dock högst ett par hundra sångsvanar. Men så småningom noterades häckningar i allt fler landskap. 1958 kom den förmodligen första (i modern tid) i Småland. 1969 var det Bergslagens tur.
Mindre skygg
Det som har hänt är troligen att sångsvanen har återtagit områden där den har funnits långt tidigare. Och utvecklingen har gått snabbt under de senaste decennierna. På 1990-talet räknades sångsvanarna, och man kom då fram till att det fanns omkring 1760 häckande par, förutom alla ungfåglar. Därefter har utvecklingen fortsatt.
Sångsvanen har förstås upptäckt att den inte längre behöver vara rädd för människan. Numera kan man utan problem titta på de praktfulla fåglarna på ganska nära håll på åkrarna i Syd- och Mellansveriges jordbruksbygder. Den späda höstsådden tillhör de bästa sångsvanarna vet, och de gör därför tyvärr stor skada på åkrarna. På Öland och i Skåne tillhör inte sångsvanarna de mest populära gästerna i jordbrukslandskapet.
Sångsvanen och dess kusin knölsvanen har i stort sett bara den vita färgen gemensamt. Ornitologernas nestor Erik Rosenberg meddelar med skolmästaraktig pedagogik att "en svan som flyger utan nämnvärt vingbrus men med höga, tutande läten - är en sångsvan".
Även på åkrarna, kan man i en blandad flock svanar lätt skilja sångsvanen från sin kusin genom den raka halsen och den kilformiga, gula näbben.
Helt klart är att sångsvanen inte längre gör lika mycket skäl för sitt gamla namn "den vilda svanen" som den gjorde på 1800-talet.
Sångsvan och knölsvan föredrar egentligen helt olika häckningsmiljöer. Knölsvanen är fortfarande i hög grad vassvikarnas och skärgårdarnas svan medan sångsvanen föredrar mindre insjöar. Det beror delvis på att sångsvanen lever på ett annat sätt och flyger till jordbruksfälten och äter istället för att "stå på huvudet" och äta sjögräs i vikarna som knölsvanarna. Men någon gång mötas de två och det kan bli slagsmål om sjön. Det sägs leda till att sångsvanen ofta får knölsvanarna på flykten.
Tålig vinterfågel
Sångsvanen är en härdig fågel som inte flyttar längre än den behöver på vintern. Ofta följer den iskanten och blandar sig med det övriga fågellivet. Milda vintrar stannar sångsvanarna ofta kvar i det sydsvenska jordbrukslandskapet, tillsammans med grågäss och knölsvanar.
Till våren drar det ihop sig till ett stort skådespel när sångsvanar under flyttningen norrut samlas i tusental i sjöar som Östen, Tysslingen och Hammarsjön.
Så jobbar vi med nyheter