I romanen Sorgsna själar skriver Léonora Miano om européer med afrikanskt ursprung. Hennes afropéer är mer eller mindre lagligt bosatta i Frankrike, och romanens självupptagne hjälte Antoine försörjer sig genom låna ut sitt uppehållstillstånd mot stora summor pengar.
I väntan på att det filmkontrakt ska dyka upp som ska göra honom rik och berömd ägnar han sig åt skönhetsbehandlingar och hämnas på sin mor som övergav honom när han var liten. Antoine är en rakt igenom osympatisk karaktär och hans svaghet för märkesvaror och kvinnor får mig att tänka på författaren Alain Mabanckous parisiska klädsnobbar i romanen Black Bazar.
Léonora Miano har dock inte ett lika nyanserat berättande som sin kollega och presenterar en skara karaktärer som pendlar mellan klyschiga ytterligheter. Men hennes språk är livligt och underhållande.
Som kontrast mot den egoistiske Antoine finns hans ambitiösa och självuppoffrande bror, och den kärleksfulla mormodern som tog hand om honom under sommarloven. Genom henne får vi höra om livet i det land som kallas Mboasu, söder om Sahara.
Men jag skulle gärna höra mer. Léonora Miano skrapar mest på ytan då det gäller landets afrikanska kultur och dess krock med den europeiska, och inte mycket nytt blir egentligen sagt.
Hon tar upp Europas skuld sedan kolonialtiden, kriminalitet, exotisk kokkonst och olika nyanser av mörk hud – allt det som tycks vara obligatoriskt då man skriver om Afrika – och djupare än så blir det tyvärr inte. Inte heller afropéernas situation i Frankrike skildras särskilt engagerat, utan fokus ligger på de ensidiga karaktärerna.
Det tar ett tag innan romanen gör skäl för sin titel, men mot slutet fylls den till bristningsgränsen av sorgsna själar då olyckorna avlöser varandra, och som läsare rycks man med i de dramatiska vändningarna.
Sorgsna själar visar sig trots det vara en enkel, sedelärande historia, för att inte säga förutsägbar, där Antoine statuerar exempel för hur det kan gå om man jagar luftslott och föraktar sin familj.