Vid sin sida i Pelarsalen på Godtemplaregården hade han direktör Mats Holmgren, chef för Nefa, och den som rent tekniskt kunde förklara vad det var som skedde medan Harry Brandelius sjöng för full hals i rutan framför de båda.
Harry Brandelius sjöng på övervåningen, Lennart Dansk såg uppträdandet en trappa ned.
Lennart Dansk behövde inte lång tid för att låta sig övertygas om nymodighetens förträfflighet och nu ville han ha mera.
– När kan jag sitta hemma hos mej i Östra Promenaden och titta på tv?, frågade han.
Mats Holmgren drog en smula på svaret och det blev några sekunder av spänd förväntan innan beskedet kom:
– Tjaa, är riksdagen på gott humör så kan nog Stockholm bli klart om ett, ett och ett halvt år.
Första rörliga tv-bilderna
Det skulle dröja något lite längre än så och den officiella starten av statliga tv-sändningar i Sverige skedde 1956.
Det var nämligen så tidigt som den 12 februari 1953 som Lennart Dansk och Mats Holmgren, tillsammans med en rad andra Norrköpingsbor, samlades kring de första rörliga tv-bilderna i Norrköpings historia. Det var Norrköpings Tidningar som stod för den första och sensationellt tidiga tv-sändningen som pågick under tre dagar, där man spelade in diverse artistuppträdanden på Lilla Teatern och livesände dem i en annan lokal, på intilliggande Godtemplaregården.
En första titt in i framtiden.
En blick in i morgondagens medium.
Naturligtvis väckte de rörliga bilderna berättigad sensation.
Inte minst hos Harry Brandelius, som var en av de mer namnkunniga artisterna i det brokiga startfältet som NT hade plockat ihop inför premiärsändningarna.
– Vi var i Amerika för ett par år sedan och titta på tv, sa han, men det här var betydligt bättre.
Stormflodskatastrof och Nefa
Anledningarna till att NT plötsligt vågade sända tv redan 1953 var egentligen två: Stormflodskatastrofen i Nordsjön natten mellan den 31 januari och 1 februari 1953 samt Nefas arbete med att utveckla tv-apparater inför tillverkningsstarten 1955. Två vitt skilda orsaker som ledde till ett och samma mål på Lilla Teatern.
Stormfloden i Nordsjön drabbade framför allt det låglänta Holland med nästan 2 000 dödsoffer och satte igång en febril hjälpaktion i Sverige, allmänt kallad för Hollandshjälpen. Tv-sändningarna var NT:s sätt att samla in pengar och stötta översvämningsoffren. Samtidigt satsade Nefa, Norrköpings Elektrotekniska Fabriker AB, på att komma igång på allvar med tillverkningen av tv-apparater. Sedan 1940 hade fabriken tillverkat radioapparater utmed Finspångsvägen, men alla insåg att tv var det nya heta som på sikt skulle överträffa radiolyssnandet. Nefa hade redan sålt åtskilliga tv-apparater till Skåne, där man sedan 1951 hade kunnat ratta in de danska provsändningarna.
”En knallsuccé”
NT:s tv-sändningar blev en sorts försöksverksamhet även om Nefa redan låg ganska långt framme när det gällde exempelvis bildkvalitén.
Inte oväntat beskrevs tv-sändningarna som en ”knallsuccé” i NT dagen efter premiären. Totalt visades tio program under de tre dagarna, där scenshowen skedde live på Lilla Teatern medan de flesta åskådarna hade bänkat sig vid de tiotalet tv-apparaterna som stod utplacerade i Pelarsalen en trappa ned för att avnjuta direktsändningen i rutan. I NT:s referat konstaterades också att den största upplevelsen skedde i Pelarsalen, det var ju där tv-bilderna visades.
Spretig artistflora
NT hade plockat ihop en namnkunnig men tämligen spretig artistflora tv-dagarna till ära. Snabbtecknaren ”Cacka” Johansson, mångsysslaren artisten Gösta Elweroth, Stadsteaterns Keve Hjelm, läroverksadjunkt Erland Erlandsson, som visade fåglar, och Nenne Pettersson var bara några av profilerna som fladdrade förbi i rutan under de tre sändningsdagarna. Hollands vice konsul Ernst Lindquist fick möjligheten att, i direktsändning, vädja om katastrofhjälp.
Flitigast i bild av alla var sportredaktören Lennart Höjer som var programledare och konferencier.
Om honom konstaterade NT:s spalter att han hade ”ett tv-mässigt utseende”.