Shaima växte upp som den yngsta av åtta syskon i Bagdad, Irak. Regeln i familjen var tydlig – ingen fick gifta sig innan en universitetsexamen var avklarad, vilket var ett självklart och rimligt villkor, enligt Shaima.
Hon avlade en masterexamen i teologi och arabiska och arbetade sedan som universitetslärare och hade planer på att doktorera. Hon gifte sig med sin nuvarande man och tillsammans fick de sina döttrar. De levde ett bra liv ihop, men när kriget bröt ut i landet blev familjen tvungna att fly.
– Vi fick lämna allt det som vi byggt upp. Det blev bråttom och vi var tvungna att fly på en gång.
Shaima och döttrarna åkte i förväg till Sverige och fick uppehållstillstånd efter tre månader. Planen var att hennes man skulle vänta i Syrien för att sedan komma till Sverige några månader senare. Riktigt så blev det inte. Barnen fick vänta på sin pappa i sju år innan han fick uppehållstillstånd.
– Det var en oerhört tuff tid och jag fick agera både mamma och pappa i ett nytt land, berättar hon.
Det var viktigt för Shaima att hon och hennes döttrar etablerade sig i Sverige. Familjen lärde sig snabbt svenska och Shaima började studera pedagogik. Redan från början hade hon en dröm om att få arbeta med integrationsfrågor, och för att kunna nå sitt mål behövde hennes irakiska masterexamen konverteras till en svensk. Det var lättare sagt än gjort och fem års studier visade sig vara närmast oanvändbara i Sverige.
– Många sa till och med åt mig att det kunde ses som en nackdel att jag hade studerat så många år och att jag studerat teologi och arabiska. Jag försökte förklara att jag inte bara studerat islam utan olika typer av religioner, på ett vetenskapligt sätt, men det var svårt.
Shaima blev istället erbjuden att arbeta som barnskötare eller som vårdare på ålderdomshem, innan hon till slut fick jobb som lärare i modersmål och därmed fick nytta av sina universitetsstudier. Men drömmen om att få arbeta med vuxna och med integrationsfrågor fanns kvar. Så när svenskan var stark nog utbildade hon sig till tolk och i dag arbetar hon på Hermods i Finspång som vuxenlärare.
– Jag trivs jättebra på mitt jobb! Det är ett oerhört bra steg på vägen och det är väldigt givande att få arbeta med integrationsfrågor.
På sin nuvarande arbetsplats hjälper hon nyanlända att etablera sig i samhället, inte bara med praktiska delar så som arbetsförmedling, utan även sociala.
– När man kommer till ett nytt land behöver man få hjälp med normerna i samhället och många behöver lära sig vad frihet innebär i ett land som Sverige.
Hon berättar att majoriteten av de nyanlända som hon dagligen möter vill ha ett arbete och de vill känna sig som en del av samhället. Hon anser att det därför är viktigt att ta vara på viljan och på den kompetens som många har med sig från sina hemländer. Hon anser även att kunskapen om den arabiska kulturen måste höjas.
– Jag tycker att media framställer en felaktig bild av vår kultur och många tror att vi inte vill ha ett jobb. I min familj är vi alla jämlika och jag har utbildat mig, har körkort, jag hälsar med handen, jag har svenska vänner och jag vill göra karriär.
Hon har stött på många fördomar genom åren och det har hänt att hon har blivit knuffad och utpekad för att hon bär hijab, den traditionella huvudduken som täcker håret.
– Många tror att jag har blivit tvingad att ha på mig den, men det är mitt eget val. Mina döttrar har själva valt att inte bära hijab och det respekterar jag.
Shaima tar upp mobiltelefonen och visar med stolthet upp bilder på sina tre döttrar. Hon uppmuntrar dem varje dag till att studera och en av döttrarna vill bli läkare och en annan vill forska. Och regeln från hennes föräldrahem består. Utbildning går först.