Sista avskedet måste få ta tid

- Det här får ta den tid det tar. Jag har aldrig bråttom när jag gör iordning en människa, säger Carina Larsson, innehavare av Östgöta begravningsbyrå som är den som fått förtroendet att ta hand om kvinnan.
Hon har tagit med sig den träfärgade kistan i sin blå bil och kommit till patologen på Vrinnevisjukhuset tidigt denna morgon och hämtat den 90-åriga kvinnan i kylrummet på sjukhuset. Där ligger de avlidna i väntan på att svepas (kläs på) och läggas ned i kistan.
Det grå håret kammas försiktigt så att det blir blankt och fint. Sedan plockar Carina Larsson fram svepdräkten i vitt bomullstyg. Det är egentligen ingen riktig dräkt utan man sätter på ärmarna var för sig och lägger sedan på en skjorta på kroppen. Det ser ut som ett lucianattlinne ungefär.
- Men det är ganska vanligt att de avlidna får på sig egna kläder i kistan också, man kanske vill att farmor ska ha en klänning som förknippas med henne.

Alltid blommor
Carina Larsson gör några fina veck på skjortan och knäpper manchetterna på ärmarna runt kvinnans smala handleder. Sedan tar hon fram ett vitt täcke och stoppar noggrant om kvinnan. Sist av allt lägger hon händerna på varandra ovanpå täcket.
Från trädgården hemma i Kolmården har hon tagit med några röda rosor. En ros placeras vid händerna. De andra rosorna river hon blomblad ifrån och strör över bädden. Det blir vackert och effektfullt med de mörkröda bladen mot det kritvita täcket.
- Det är viktigt att det ser fint ut, jag tar alltid med blommor. Är det sommar plockar jag själv, annars köper jag.

Är de anhörigas verktyg
I tio års tid har Carina Larsson arbetat om begravningsentreprenör, de sista tre åren med egen firma. Att göra iordning en död människa till den sista vilan ser hon som ett av de finaste uppdrag man kan få.
- Det här är ett förtroende, jag får vara de anhörigas händer, deras verktyg. Jag gör det de inte orkar. Det händer att anhöriga själva vill vara med vid svepningen och praktiskt hjälpa till men ibland backar de ur när de kommer hit och är bara med i rummet istället. Kanske räcker de mig kammen när jag ska kamma håret till exempel.
Just tiden mellan dödsfallet och begravningen är okänd för många människor. Var befinner sig de döda? Vem lägger kroppen i kistan? Hur kommer den till kyrkan? Ovissheten skapar undringar och ibland rädsla.

Ska inte skyndas på
- Det har hänt att det kommit in folk på begravningsbyrån och undrat var jag har lagt de döda nånstans, säger Carina Larsson och ler lite.
Hennes jobb som begravningsentreprenör är ansvarsfullt och viktigt tycker hon. Det handlar mycket om att lyssna på anhörigas önskemål, men också att försöka förstå vad de inte säger men menar.
Eller jämka om fyra syskon har förlorat sin mamma och har helt olika åsikter om hur begravningen ska gå till.
- Det måste få ta tid. Det här är inget som ska skyndas på. Man måste få tänka efter ordentligt hur man vill ha det och också hinna ändra sig. Ett bröllop planerar man inte på en vecka men ibland tror folk att man kan ordna en begravning på den korta tiden.

Bör ta personligt avsked
Carina Larsson är väldigt mån om att de anhöriga ska ta att personligt avsked. Undersökningar visar att sorgearbetet förkortas om man gör det och det kan också vara lättare att verkligen ta in att dödsfallet i medvetandet om man har sett personen.
Om det gäller barn som har avlidit är det om möjligt ännu viktigare att föräldarna verkligen hjälper till och gör iordning barnet.
- Om man inte orkar så kanske vi kan dela på uppgiften, jag kan göra iordning barnet och klä det medan föräldrarna bäddar kistan och sedan kanske de kan lägga ned barnet.
- Hur man orkar det som förälder? De orkar inte, men gör det ändå. Och jag kan bara gå till mig själv, om det hände mina barn något skulle jag inte vilja att någon annan tog hand om dem.

Igenkännandet viktigt
Om någon har dött i en olycka eller på något annat våldsamt sätt är det inte säkert att det går att visa den dödes ansikte eller hela kroppen.
- Igenkännandet är viktigt. Om det går kan jag lägga fram en hand så de anhöriga kan se den eller så kanske de kan känna på en del kroppen i alla fall. Eller så ställer jag fram ett par skor eller något annat som kan kopplas ihop med den döde. Hjärnan måste registrera och känna igen.
Många anhöriga skickar med saker i kistan. Det kan vara teckningar, fotografier, en hårlock, leksaker och nallar om det är barn. Det händer att de dödas husdjur också får följa med i kistan om det inte finns någon som kan ta hand om det.
- Då får de gå till veterinären och avliva det och sedan lägger jag det intill den döde i kistan, berättar Carina Larsson som så långt det är möjligt försöker tillgodose alla önskemål.
- Alla begravningar är lika viktiga, oavett vem det är som har dött. En begravning går aldrig att göra om, allting måste fungera och bli som de anhöriga har tänkt. Efter varje begravning brukar jag tänka igenom allt och se vad som blev bra eller vad jag kunde ha gjort annorlunda. På det sättet utvecklas jag hela tiden.

Duk över ansiktet
Den gamla kvinnan i kistan är färdigklädd och snart ska de anhöriga komma och ta sitt sista avsked. Carina Larsson tänder ljus i kapellet och dämpar belysningen en aning innan hon rullar in kistan. Under hela avskedet finns hon i bakgrunden om det dyker upp några frågor och som ett stöd. Hon brukar också läsa lite, en dikt kanske eller en psalm. Ibland tar avskedet en kvart, ibland vill de anhöriga sitta en timme.
- Jag stressar ingen, det här är viktigt. Framför allt om man varit med någon gång tidigare och blivit rädd för att se en död människa, då måste den här stunden bli bra.
När de anhöriga är färdiga lägger Carina Larsson enligt urgamla traditioner en duk över den döda kvinnans ansikte innan hon stänger locket. Så småningom rullas den träfärgade kistan ut till den väntande bilen och förs till ett kallt förvaringsrum i den kyrka där begravningen så småningom ska äga rum.

Sista avskedet måste få ta tid

Med lugna och varsamma händer görs den gamla kvinnan i ordning för sin sista vila. Med slutna ögon och händerna vilande på det vita täcket bäddas hon ned i kistan som några timmar senare körs till en av Norrköpings kyrkor.