Ska du ha de där skorna så får du INTE komma till min skola. Jag tittar på min lillebror och undrar vad han menar. Jag gillar dem inte och det är pinsamt, säger killen som gick i foppatofflor till en studentskiva. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för aldrig har väl den tvååriga åldersskillnaden varit så stor som nu. Det är inget speciellt utmärkande med mina svarta, enkla skor och i vilket fall så tror jag inte att någon hade brytt sig. Några dagar senare far jag runt på Hugos dansgolv och Maskinens Dansa med vapen dånar ur högtalarna. Tänk att det finns någon människa där ute som har den där kvinnan som storasyster, sjunger de. Det är då jag inser att, även om jag hatar att erkänna det, så har jag nog varit precis som han. Jag har gått i hans skor, så att säga. Men jag har kommit ifrån det. Det bästa med att växa upp är att man får nya perspektiv på saker och ting. Folk börjar förstå och acceptera mer, både när det gäller sig själva och människor runt omkring. Självklart bryr jag mig om vad andra tycker, speciellt när det gäller människor jag står nära och bryr mig om, och det är nog bara sunt. Ingen vill väl bli missförstådd eller illa omtyckt men det är minst lika viktigt att själv vara nöjd med de val man gör. Som jag upplever det så har jag gått från att i lågstadiet vilja ha samma freestyle som alla andra, till att i högstadiet vilja ha en mp3 som sticker ut lite, till gymnasiet då jag inte bryr mig ett dugg om vilken iPod någon annan har. Är det något som är pinsamt så är det väl just det, människor som är lika gamla som jag eller äldre men som ändå inte vågar. Som inte vågar ha den där skjortan eller klippa den där frisyren på grund av vad andra ska tycka. Min kompis har en tröja som jag definitivt inte gillar och jag har en jacka som hon kommenterade med ett "Alltså den är ju verkligen inte ful men jag skulle aldrig ta på mig den" . Det gör ingen skillnad för vänskap-en sitter inte i kläderna. Eller i mobilen, laptopen eller vad det nu kan vara. Likaväl som jag har varit 16 år, som min ibland väldigt lilla lillebror är nu, så kommer det förhoppningsvis en dag då han inte längre bryr sig om vad jag har på fötterna. Den dagen ska jag dra med honom ut på dansgolvet. Tillsvidare är jag glad att han inte kommer in på krogen. Han skulle väl bli allvarligt chockad när folk, i alla möjliga typer av skor(!), psychodansar och är allmänt pinsamma.
