Sockret i temuggen förklarar diffusionen
arkivbild: michael svensson
Foto: Fotograf saknas!
Koldioxidens molekylvikt är 44, luftens 28, så kolidioxiden borde ju lägga sig nere vid markytan.
Förklaringen är turbulens och konvektion - att varm luft stiger uppåt och kall sjunker nedåt - och andra processer som blandar koldioxiden med den övriga luften, svarade en fysiker på Tekniska högskolan i Stockholm.
Men då reagerade Anders Persson på SMHI i Norrköping: turbulens och konvektion gör inte omblandningen sämre, men det är fel att tro att gaserna i atmosfären skulle skikta sig om dessa mekanismer saknades, skrev han.
Både i ett stängt rum och i atmosfären förblir proportionerna mellan syre, kväve och koldioxid i luften desamma.
Kanske är vi i skolan skyldiga till missuppfattningen att koldioxid är en tung gas som lägger sig i ett nedre skikt, skriver nu Krister Hultberg, biologilärare på De Geergymnasiet i ett självkritiskt inlägg. Koldioxid har visserligen en molekylvikt på
44 u (universella massenheter) jämfört med luftens cirka 28 u, men luft är ju en blandning där vikten av koldioxid ingår!
I skolan visar man ofta ett försök där en ballong fylld med koldioxid sjunker, men en ballong fylld med till exempel helium stiger. Detta görs för att illustrera att gaser väger olika mycket, och att luft är en blandning av många olika gaser. Luft är en homogen blandning där alla ingående gaser är jämnt utspridda på grund av partiklars spontana rörelser, den så kallade diffusionen.
Man kan göra jämförelsen med en sockerbit som läggs i en temugg, säger Krister Hultberg. Låt bli att röra om, och man märker att sockerbiten, som först hamnat på botten, gradvis löses upp, och sockermolekylerna blir ändå jämnt utspridda i hela temuggen.
Det tar visserligen längre tid än när man rör om, men morgnar när man inte har så bråttom kan det ju vara värt att testa.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!