Sommarkvällen faller långsamt
Häromdagen hade S:t Urban sin namnsdag - och länge ansåg man att sommaren började då. Och nog stämmer det. Redan hör man björkarnas bröllopssus, doftar syrenklasarnas tunga parfym och följer hundkexens vita girlanger kring vägar och stugor.
Det är snart sommarlov, semestertid, fritid för många att användas till rekreation av olika slag. Vad vi använder den tiden till växlar - men säkert är att vi behöver den att andas lugnt, besinna oss, stärka själ och kropp.
När jag från mitt fönster ser nyblivna studenter festklädda skynda i väg till sin bal önskar jag dem all lycka och framgång i världen, som de snart skall ta över. Den ljusnande framtid heter det i sången som snart ljuder på gator och torg - men hur det än blir tror jag på de ungas möjligheter och förmåga att ta över sitt arv.
Jordens länder beror av varandra och vi är alla människor som söker oss ut ur oss själva. Visst är motsättningarna stora i politik, religion, tankegångar, men förnuftet är starkt som en läkande kraft, och de sköna konsternas visioner och kärlekens makt kan åstadkomma underverk.
Och litteratur, dikt, ordens musik kan också förena och väcka fantasi och känsla hos alla. I år är det Harry Martinson som står i fokus och som åter kommer till läsaren med sin märkliga personlighet. Den vittbereste sjömannen tar oss med runt jorden, men framförallt låter han oss upptäcka naturen från dess minsta beståndsdelar till de stora sammanhangen.
Han beskriver poetiskt livet i en grästorva, larver, puppor, fjärilar, örter, vanliga och sällsynta och låter allt skimra och lysa i olika färger och dagrar. Och han tänker djupt som de gamla kineserna och pejlar själens inre, både smärtan och lyckan. Och han ser in i rymdfärdernas framtid med sin Aniara, som jag upplevde som följetong i radion, med Ulf Palme som uppläsare, och som operaversion på Kungliga Teatern med musik av Karl-Birger Blomdahl. Oförglömligt!
Så fick han till slut Nobelpriset - men hans sista år förbittrades av angrepp från den tidens kulturskribenter som tog heder och ära av honom, ett sällsynt fult minne i svensk litteraturhistoria. Martinsons grepp om svenska läsare och betydelse i utvecklingen förblir ändå levande.
I kyrkorna sjungs just nu ofta hans sommarpsalm De blomster som i marken bor, ett säreget bidrag från en diktare som inte var påfallande andlig i sitt sätt att skriva, men psalmen har en djup dimension som berör.
Just nu sjunger en koltrast sin kvällsaria från en tv-antenn på huset mittemot mitt. Sommarkvällen faller långsamt och mjukt. Det är ljust länge. Martinson uttryckte det: Juninatt blir inte av och därmed är det han som sätter punkt.
Så jobbar vi med nyheter