Sonja drev kampen för Kristinehamns sjukhus
Det blåser en hård vind genom de svenska landstingen. För fyra år sedan skakades invånarna i värmländska Kristinehamn omav beskedet att akuten skulle stängas och stora delar av sjukvården försvinna från orten.Då klev Sonja Höglund fram.
Fram till år 2000 hade Kristinehamn med sina 25 000 invånare ett fullvärdigt akutsjukhus. Visserligen hotades dess existens gång på gång i ett landsting med minst sagt svajig ekonomi. Men det var inte mer hotat än att man just kostat på akutmottagningen en totalrenovering, när beskedet kom att nästan hela sjukhuset skulle stängas. Reaktionen blev omedelbar.
Kristinehamnsborna gick ut på gatorna, demonstrerade och skramlade med grytlocken. De skrev hätska insändare och samlade namnunderskrifter för att få behålla sitt sjukhus med akutmottagning och allt. I sjukhusentrén samlades sjukhuskramarna. En grupp arga pensionärer som hade bestämt att ingenting fick bäras ut ur deras sjukhus och i kyrkan hölls varje onsdag förbön för dess bevarande.
Ändå släcktes ljusen våning för våning i huvudbyggnaden uppe på kullen. Några vårdplatser på medicin blev kvar men till sist stängdes akuten.
? På vintern ser det ganska ödsligt ut, det är bara näst högst upp man ser ljusen från närsjukvården, sedan är det mörkt, mörkt, mörkt, säger Sonja Höglund där hon sitter i sitt arbetsrum i byggnaden intill huvudblocket.
Utan henne hade förmodligen Kristinehamns sjukhus varit helt nedsläckt vid det här laget. Det är i alla fall vad många Kristinehamnsbor tror. Flera av dem tillskriver också Sonja Höglund äran för att akuten ska öppnas på nytt i november. Den ska vara öppen dygnet runt, året om. Men det blir inte som förr. Läkarna behandlar bara de enklaste skadorna och sjukdomarna. Brutna ben och hjärtinfarkter får även i fortsättningen åka till Karlstad eller Karlskoga.
? Men det är en klar förbättring. Från att inte ens haft en öppen dörr får vi återigen en trygghet i att det finns läkare dygnet runt på sjukhuset. Det var vad vi strävade efter i första hand. Men vi är givetvis inte helt nöjda förrän vi fått hit planerad vård för hela Värmland, säger Sonja Höglund.
Och så säger hon det som går likt ett mantra genom ett Sverige där akutsjukhusen stängs ett efter ett:
? Planerad vård som man gör någon enstaka gång kan man åka en bit för, det viktiga är att den vård man behöver ofta, ska finnas nära. Sjukvård för barn och gamla ska finnas nära.
Argumentet känns igen från debatten i Östergötland. Strukturomvandlingen ska ge utrymme för mer och effektivare vård.
Strokevården tillhör det nära, tycker Sonja Höglund, som ett exempel på sjukvård hon hoppas få hem till Kristinehamn från Karlskoga inom något år.
Men det finns en annan viktig förklaring till varför Sonja Höglund vill samla vården i Kristinehamn. Avstånd och pengar. Från Kristinehamn är det bara två och en halv mil till Karlskoga i Örebro läns landsting, men närmare fem mil till Karlstad. När sjukhuset i Kristinehamn i det närmaste slogs igen för att landstinget skulle klara ekonomin, fick Kristinehamnsborna välja vilket sjukhus de ville åka till. De for såklart till Karlskoga. Bara det första året fick värmlandslandstinget betala drygt 100 miljoner kronor till Örebro läns landsting i vårdavgifter och ökade kostnader för ambulanstransporter. Där rök en stor del av de tänkta besparingarna.
Sonja Höglund och hennes kamrater i sjukvårdspartiet visade sig få rätt.
? Det blev ett nollsummespel för landstinget, men en förlust för medborgarna när akutmottagningen och kirurgin försvann från Kristinehamn.
I Karlskoga kunde man däremot anställa 150 personer på sjukhuset. En hel del av dem hade just blivit uppsagda i Kristinehamn.
Vi går genom den ödsliga entrén på väg mot den stängda akuten. Sonja Höglund steg är effektiva när hon slår ut med handen över en öppen men tom golvyta där det en gång var sjukhuscafé.
? Landstingsdirektören sade att det såg ut som en polsk lagerlokal, säger hon menande och berättar att det privata vårdföretaget Carema som tar över sjukhusen i Kristinehamn och Säffle i november har fått en morot inskriven i avtalet med landstinget. All sjukvård de kan få hem till Värmland från Karlskoga innebär besparingar. Carema får delar av pengarna som sparas in lovar politikerna.
Kanske kan cafeterian öppna igen.
Men historien om hur arbetsterapins chef Sonja Höglund först ledde folkupproret mot landstingspolitikerna och sedan själv blev en av de mest inflytelserika politikerna i samma landsting börjar långt tidigare. Närmare bestämt på våren år 2000, drygt två år innan Sonja Höglund blev den värmlänning som fick flest personröster av samtliga politiker. Men det anade hon inte när sjukhusprästen Gunnar Edström sökte upp henne.
? Nu har vi bestämt att vi ska ha en demonstration för sjukhuset. Vi ska samlas på torget och gå upp till kyrkan. Kan du tala, frågade han, minns Sonja Höglund.
3 000 uppretade Kristinehamnsbor samlades på Södra torget.
? Jag minns inte riktigt allt vad jag sa, men mycket handlade om bristen på konsekvensbeskrivning. Politikerna hade gett tjänstemännen fria händer att spara in 250 miljoner kronor, varav neddragningarna i Säffle och Kristinehamn skulle stå för 170 miljoner kronor. Socialdemokraterna och vänsterpartiet som styrde landstinget påstod att det skulle bli billigare att Kristinehamnsborna åkte till Karlskoga i stället för att få sjukvård här hemma. Men ingen räknade på det. Vi trodde dem inte.
Tjänstemännen på landstingshuset i Karlstad hade planen klar. Värmlands fem sjukvårdsdistrikt skulle slås samman till ett enda med länsövergripande kliniker. Akutmottagningarna i Säffle och Kristinehamn skulle stängas och kvar på de bägge sjukhusen planerade man för en del mottagningsverksamhet och medicinsk vård, för de äldsta och yngsta. Samtidigt minskades antalet vårdplatser vid Centralsjukhuset i Karlstad.
En av de som stod på torget den där aprilkvällen år 2000 var den socialdemokratiska heltidspolitikern Tommy Ternemar. Han bevittnade startskottet till den rörelse som skulle komma att tvinga både hans partikollegor från makten i landstinget och honom själv från kommunalrådsposten i Kristinehamns kommun. Tommy Tärnemar tog aldrig ställning för sjukhuset offentligt. Kritiken mot honom och de andra socialdemokraterna i kommunledningen var inte nådig. På torget fanns också Nya Wermlandstidningens lokalredaktör i Kristinehamn,
Dagen därpå var så gott som vartenda ord Sonja Höglund sagt återgivet i tidningen. När Sonja Höglund träffade lokalredaktören en tid senare kunde hon inte låta bli att fråga vad han var för människa som kunde skriva så exakt vad hon sagt.
? Det var inte svårt, sa han. Du sa ju precis det folk känner.
Bollen var i rullning. Protesterna mot de planerade nedläggningarna av akutmottagningen, kirurgen och ortopeden tog fart. Det var nu folket skramlade med kastrulllocken, sjukhuskramarna ockuperade sjukhusfoajén och tidningarna innehöll dagligen en mängd insändare från uppretade värmlänningar.
Snart fylldes pärmar med namnlistor för sjukhusets bevarande. Och snart dök kravet om folkomröstning upp.
? Någon riktigt färdigformulerad fråga hade vi inte. Vi ville att folk skulle få rösta om det skulle finnas fem akutsjukhus eller inte.
Sonja Höglund drev kampen samtidigt som hon arbetade som chef för arbetsterapin på det sjukhus som tillsammans med sjukshuset i Säffle skulle få ta den största delen av besparingarna.
? Trots att jag är chef har mina chefer aldrig sagt att jag inte får arbeta för sjukhusets sak. Aldrig. Jag kunde säga precis vad jag tyckte och tänkte. Det är jag mycket tacksam för.
Men även om arbetsgivaren lät Sonja Höglund leda demonstrationer och samla namnlistor lyssnade man inte på hennes krav. Från Karlstad och den socialdemokratiska politikerledningen hördes ett tydligt nej till folkomröstning.
Kristinehamns sjukhus förvandlades från att ha varit ett akutsjukhus till ett närsjukhus
Så jobbar vi med nyheter