Stina Lindgren, Norrköping, har avlidit, 99 år gammal. Den 17 augusti skulle hon ha fyllt 100 år.
*
För ett par veckor sedan fick jag en inbjudan till Stina Lindgrens 100-årsdag. Det värmde verkligen. Men det blev inget firande. Den 27 juli somnade Stina Lindgren in för gott.
Jag såg fram emot firandet av flera skäl. Stina Lindgren var en pionjär. Som ung gick hon med i det Socialdemokratiska ungdomsförbundet i Oxelösund. I Norrköping kom hon att spela en mycket viktig roll. 1955 blev hon invald i kommunfullmäktige och som ordförande i Barnavårdsnämnden spelade hon en viktig roll för förskolans utveckling. Utan tvekan, Stina Lindgren var en av de mest tongivande när Norrköping blev en föregångsstad när det gäller förskolans utbyggnad och pedagogiska utveckling.
När hon i Folkbladet, i samband med 90-årsdagen, själv sammanfattade sina insatser beskrev hon sig som agitator. Hon reste länet runt och agiterade för Socialdemokratin och värvade medlemmar till det Socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Jag och många med mig känner djup tacksamhet inför Stina Lindgrens politiska insatser för Socialdemokratin och Norrköpings kommun.
Men egentligen fanns det ett viktigare skäl till att jag såg fram emot firandet; Stina Lindgren och hennes familj har, om än på distans, följt mig under min aktiva tid i Norrköping. Maken Georg ringde mig regelbundet när jag var ny som politisk redaktör på Folkbladet östgöten. Hans kloka råd och reflektioner betydde mycket för en ung och oerfaren skribent. Stina träffade jag i Ljura Socialdemokratiska förening och hennes lågmälda klokskap gjorde ett starkt intryck. I mina gömmor har jag några brev från Stina med mycket uppmuntrande och lite uppfordrande innehåll. Jag fick dem när jag stod inför nya utmaningar i mitt liv.
De där raderna betydde mer än jag tror Stina nånsin anade. De säger väldigt mycket om vad som egentligen är viktigt i livet. För med all respekt för formella titlar och uppdrag, det är de personliga mötena och det personliga engagemanget som har störst betydelse.
När vårt parti fyllde 100 år gjorde jag en längre intervju med Stina Lindgren. Det jag minns allra mest är hennes ödmjukhet inför allt hon varit med om. Intervjun handlade av förklarliga skäl mycket om historia, men Stina återkom hela tiden till dagens politik och dagens verklighet. Visst hade kroppen redan då påverkats av ett långt och arbetsamt liv, men engagemanget och nyfikenheten fanns där fortfarande.
Det blev som sagt inget 100-årsfirande. Det var för övrigt länge sedan jag träffade Stina Lindgren. Det beklagar jag i dag. Men jag har förstått att hon in i det sista följde vad som händer i dag. De fysiska krämporna begränsade hennes möjligheterna att röra sig, men intellektet förblev rörligt. Och framför allt, hon slutade aldrig bry sig och dela med sig av sitt engagemang. Nu förs det vidare av hennes barn och barnbarn, och det känns tryggt.
Jag och många andra tackar för att även vi fick ta del av Stina Lindgrens engagemang för ett mer rättvist och solidariskt samhälle.