Elin Eriksson, Sarah Nilsson och Elna Gavelin, försker se ljust på framtiden, även om coronapandemin fick dem att tappa motivationen i skolan
De slår sig ner utanför Kunskapsgymnasiet – Elna Gavelin, Elin Eriksson och Sarah Nilsson. Tre år har passerat och det är mindre än en månad kvar tills det är dags att lämna skolan för gott. Gymnasietiden skulle ha blivit den bästa tiden i deras liv, menar de, men det blev något helt annat.
Orsaken stavas coronapandemin och när vi ses är det svårt för dem att dela med sig av så många positiva minnen.
– Halva gymnasietiden har vi pluggat på distans, instängda hemma för oss själva, säger Elna Gavelin som har gått naturprogrammet.
Med distansstudierna följde omgjorda scheman, flyttade kurser och krav på snabb omställning om läget förändrades. Det tog död på motivationen, det är de tre tjejerna helt överens om.
– Ja, motivationen försvann. Jag har sökt en del universitetsutbildningar till hösten, men jag kommer tacka nej. Jag har ingen motivation att fortsätta där heller. Och jag är rädd för att det blir distans även då, säger Elin Eriksson som går ut samhällsprogrammet
Elna Gavelin håller med.
– Distansundervisningen har nog inte varit bra för någon. Ännu värre har det säkert varit för dem som inte haft kompisar mer än i skolan.
Snart skiljs deras vägar åt. Men Sarah Nilsson, Elin Eriksson och Elna Gavelin gör ett försök att planera något kul inför studentendagen, när utspringet inte heller i år blir som det brukar.
Sarah Nilsson, som också har gått samhällsprogrammet, menar att förutsättningarna för att få de betyg man hade som mål försämrades rejält.
– Vi har ju till exempel inte haft möjlighet att visa vad vi kan på lektionerna, det muntliga ska också räknas in. Det har varit en nackdel för mig.
– Att ställa frågor till lärarna har inte heller varit lätt. Man mejlar och får vänta på svar. Det är så mycket lättare om man bara kan haffa dem i korridoren, säger Elin Eriksson.
Elna Gavelin säger att hon framförallt har saknat labblektionerna, som gjort det enklare att ta till sig undervisningen.
– Jag lär mig också bättre i grupp.
Samtidigt understryker alla tre att ingen skuld ska läggas på lärarna. De har gjort sitt yttersta för att få det att fungera.
– De har nog också känt att det är tråkigt att de inte fått vara med eleverna, tillägger Sarah Nilsson.
Hon är en av dem som också suttit med i studentkommittén. Men så mycket jobb där har det knappast blivit. Studentbalen brann inne och lärarmiddagen kommer inte heller att genomföras. Och utspringet blir inte sig likt det här året heller.
– I tolv år har jag gått i skolan och sett fram emot den dagen man får springa ut. Som det är nu får bara två personer från varje familj vara där. Det var verkligen inte så här jag hade tänkt mig, säger hon.
Ingen av tjejerna kommer att plugga vidare direkt efter studenten, som det ser ut nu. Men alla tre har fått sommarjobb. De hoppas få fortsatt jobb. Men de inser att konkurrensen är hård när många branscher har fått det tuffare.
Ni låter dystra. Har det inte kommit något positiv ur allt det här?
– Man har ju fått mycket egentid och kunnat utveckla andra intressen. Jag har blivit lite politiskt intresserad, säger Elin Eriksson.
Framtiden då?
– Man kan tänka att de planerna man hade, bara skjuts fram lite, säger hon.
– Jag försöker se det som väntar som lite spännande, även om det kan kännas lite ångestladdat om man inte får något jobb till hösten. Men det ser lite ljusare nu när vaccinationerna kommit igång, säger Elna Gavelin.
Sarah Nilsson håller med – och hon har en plan B.
– Jag skulle vilja jobba som volontär i Kenya.