Sofie Sarenbrant – tidigare Sjöstedt – är född i Stockholm men växte upp på Narebo Gård, sex kilometer utanför Gusum. Det var där lusten att läsa deckare väcktes.
– Jag hittade läsningen, men knåpade också ihop egna böcker, ritade och skrev. Men det hade inte blivit några bästsäljare, säger Sofie Sarenbrant med ett skratt på telefon.
Föräldrarna har kreativa yrken, pappa Svante är fotograf och mamma Ann är stylist och inredare.
– Jag märkte hur de älskade att arbeta. Det var inspirerande, men samtidigt slukade deras jobb mycket tid. På något sätt så blev jag varse om att ska man få något gjort får man göra det själv. Jag fick också med mig från dem att ingenting är omöjligt. Det är bara att kämpa på tills man lyckas.
Flera i syskonskaran Sjöstedt har som bekant blivit framgångsrika. Lillasyster Tyra blev rikskänd bloggare. Storebror Tom är en väletablerad krögare som bland annat har vunnit Årets kock och OS-guld i matlagning. Mellansystern Linn utbildade sig till sitt drömyrke: barnmorska. Sofie tror att både syskonrivaliteten och inspirationen från varandra är bidragande orsaker till kämpaglöden.
– Det är lätt att tänka ”kan hon, kan jag”. Men att växa upp med många syskon och behöva slåss om uppmärksamheten spelar nog också in om man ser till viljan att få bekräftelse, lyckas och prestera.
Men barndomen på landet, med egna hästar, var inte så idyllisk som man kan tro.
– Jag kände mig utanför i skolan och trivdes inte alltid så bra. Det hör till saken att jag och mina syskon hämtades i skoltaxi varje dag. Jag kunde inte bara springa över till en kompis och leka. Det skapade en form av utanförskap.
– Jag talade stockholmska och betraktades då som konstig redan första dagen i skolan. Genast sådde det ett frö till oro för att jag inte dög för den jag var. Sedan kanske inte alla andra lade märke till att jag inte kände mig accepterad eller välkommen.
Väcktes en revanschlust?– Ja, de gånger jag blev vald sist i brännbollen eller när jag inte fick hänga med det gäng jag ville, då kom tankar som: ”En dag ska ni få se. Jag ska lyckas”. Men det är nog tankar som alla barn har lätt att ta till i en sådan situation.
Skolflickan som kände sig utanför har definitivt lyckats i sitt yrkesliv. I dag är Sofie en av Sveriges mest framgångsrika deckarförfattare. Den populära serien om kriminalinspektören Emma Sköld är såld till fjorton länder och försäljningen har passerat 1,5 miljoner exemplar.
Men vägen in i författaryrket har inte varit spikrak. 2010 debuterade Sofie Sarenbrant med deckaren ”Vecka 36”, men innan hade hon kämpat i många år innan hon fick ett bokkontrakt.
– När jag inte lyckades och det bara var motgångar var det väldigt tufft när jag har inställningen att allt går. Jag fick höra att jag var envis som inte gav upp, men då kände jag mig bara sjukt misslyckad.
Vad fick dig att hålla drivet uppe?– Det var ändå min inställning, att allt är möjligt och att man inte får tappa hoppet. Men när flera förlag sagt nej, då fick jag förstås fundera över om det kanske ändå var bäst att ge sig. Ibland lät jag manuset vara i flera månader innan jag tog tag i det igen och började skriva om.
Nu kommer den sjätte kriminalromanen i serien, där Sofie hämtar stoff ur verkligheten och den inbrottsvåg som drabbade det egna bostadsområdet Bromma, där tjuvar bröt sig in nattetid, även om familjerna var hemma.
I ”Syndabocken” hittas en död tonårspojke i sitt hus – och frågan är om ett inbrott har gått snett? På en lokal Facebookgrupp skriver grannar av sig och spekulerar kring om utländska gästarbetare ligger bakom mordet.
– Men när fler personer hittas döda blir det ett svårt fall för Emma Sköld och hennes kolleger att lösa, så som det ska vara i en spännande deckare.
I sitt skrivande utgår Sofie ofta från sina egna mardrömmar och rädslor och försöker skapa intriger som är trovärdiga och lätta att känna igen sig i.
– Om det står en främmande människa i ens hem mitt i natten, för att länsa hemmet på smycken och kontanter, hur skulle man då reagera? Det är en tanke som jag tror att många har haft här i området efter att polis till och med har patrullerat med hästar på gatorna för att förebygga inbrott.
Vad har du gemensamt med din Emma?– Vi är lika gamla. Det är ganska bra, för då har jag lättare att sätta mig in i hennes tankar. Vi är båda karriärinriktade och älskar vårt jobb. I mitt liv har jobbet alltid tagit stort fokus. Undrar vad det kommer ifrån, ha ha. Vi påminner mycket om varandra, men hon är inte jag. Hon har en blandning av sidor som jag skulle vilja ha och tvärtom. Och det är det som är roligt med att få skapa en fiktiv person.