Svårt att rida lätt första turen
Jag har aldrig varit någon hästtjej. Min enda koppling till hästar må vara att jag ibland friserar mig i hästsvans. Men prova att rida, det ska jag.
Tove Bjellving Sjöström är ett av många förväntansfulla barn som tycker att provridning hos Söderköpings Ryttarsällskap är toppen.
Foto: Fotograf saknas!
När jag kliver ur bilen och ner i geggan på ridskolan tvingas jag ställa mig frågan om dvärgcirkusen är i stan. Nej, utan vad jag ser framför mig är en grupp hubba bubba-klädda femåringar som precis som jag ska provrida. Det var svårt att hålla sig för skratt.
Kontrollen en häftig känsla
Jag letar upp Maria Nordqvist som är 17 år och ordförande för ungdomssektionen på SRS. Hon har ridit sedan hon var elva år. För henne är tjusningen med ridning att känna att hon har kontroll.
- Det bästa med att rida är när man känner att man har kontroll över hästen och får den att göra som man vill. Det är en häftig känsla! Ridning handlar också mycket om gemenskap eftersom man träffar så mycket folk när man åker på läger och tävlingar, säger Maria.
Män som förebilder
Snart höjs volymen i det kyliga ridhuset när fem pappor med sina döttrar kliver över tröskeln. Papporna träffas tillsammans med sina döttrar varje lördag och denna lördag ska de rida.
- Det är väl schysst att rida, men inte riktigt min grej, berättar pappan Thomas Hjortmark.
- Det är roligare att se hur barnen lyser upp när de sitter på hästryggen. Vi är mest här för att vara förebilder för dem och visa att även män kan rida.
Cowboydrömmar
Det var väldigt jämställt sagt tänker jag medan jag väntar på min ridtur. Här har vi pappor som ifrågasätter stereotyper. Risken finns att budskapet inte når fram då papporna gärna dunkar varandra i ryggen, ropar åt varandra att visa lite ryggrad på hästryggen och ljudligt ifrågasätter ifrån vilket ände hästarna släpper ifrån sig diverse puttrande ljud. Tanken slår mig snart att papporna kanske är där för att uppfylla sina cowboydrömmar. Detta bekräftas snart då en pappa säger:
- Nu skulle man haft cowboyhatten med sig.
Men mina 20 minuter i sadeln blir aldrig något riktigt cowboyäventyr. Vi som rider har med oss var sin skötare som bokstavligen håller hästen i tyglarna. Vi får lära oss hur man gör för att få hästen att gå, trava, svänga och stanna. På väggarna i ridhuset sitter bokstäver och symboler som instruktören hänvisar till där vi ska stanna eller svänga. Barn som ännu inte lärt sig alfabetet får istället lyssna efter symbolerna.
- När ni kommit till apan kan ni gå vidare till moroten och stanna vid ankan, ropar instruktören.
Hjälmbepansrade cheerleaders
Jag som allt för ofta låter dagdrömmerier ta överhand vaknar till mitt i moroten och ankan och undrar vad det är frågan om. När jag till slut insett att det bara är bilder som är fastnitade på väggen tvingas jag kväva ett gapskratt. Jag är för lättroad och cynisk för att hålla på med sånt här.
- Då kan ni sträcka ut armarna i luften!
Jag är inte sen att hänga med och göra min del av flaxandet. Upp och sträck, vända sig bakåt och klappa hästen på rumpan och böja sig fram och ta tag i hästen öron. Detta tolkar jag som ett balanstest. Vi "vuxna" som rider ser ut som ett gäng ganska töntiga och hjälmbepansrade cheerleaders på häst. De som däremot inte ser töntiga ut utan bara bedårande är alla dessa femåringar. Precis som Thomas Hjortmark säger så lyser barnen upp som små solar när de rider.
Bra och dåliga hästar
Själv tycker jag att tempot på ridningen är lugn och sansad. Med en högfärdig hållning rider jag fram som en drottning. Men det är i form av en snart ganska sövd drottning för min häst verkar sömnig och det smittar av sig. Man sitter mest där och nöter på sittknölarna. Skump, skump runt i cirklar. Trots att jag nyss satt mig på hästen tänker jag att lite rodeo skulle sitta fint. Var är farten och äventyret? Vad som fungerar som en väckarklocka är när instruktören frågar om vi vill trava. Vill vi trava? Menar hon att jag har ett val? Bring it on! Det är lätt att vara kaxig när man inte vet bättre. När vi ska trava och jag med bristfällig teknik försöker få in rytmen, ser jag förmodligen ut som något medvetslöst på en hästrygg. Kan jag skylla på att jag fått en dålig häst? Maria säger att det finns bra och dåliga ridskolehästar.
- En ridskolehäst ska vara snäll och klara av skrik och spring. Den får inte vara slö, men inte heller för snabb. En del hästar har vi varit tvungna att ta bort från stallet för att de börjat bitas eller sparkas. Det är mest ponnys som barn vill leka mycket med och som är lättretade, säger hon.
Maria menar att alla ska kunna rida och för det behöver man hästar med tålamod. I gengäld gäller det att visa respekt för hästen. Man får inte skrika, vifta med armar och ben i närheten av den. Man måste vara lugn och bestämd annars börjar hästen testa gränserna och då kan det leda till olyckor.
Hästar är trevliga, men
Här ska det inte testas några gränser tänker jag och minns min resa till Kairo och min kamel som fick galopprycket. Till skillnad från galopperande kameler så är hästar trevliga djur, men jag vet inte om rida var min grej. Kanske skulle det vara det på en öppen prärie men inte i ett kyligt ridhus med nalkande skavsår på innerlåren. Jag ser inte tjusningen med att ha kontroll över djur, det är väl det man har pojkvänner för?
... att gränsen mellan ponny och stor häst går vid 148 centimeter.
... man kan bedöma hästens ålder genom tänderna. En häst kan bli upp till 30 år.
... att en vit fläck längst ner på mulen kallas för snopp.
... man kan bedöma hästens ålder genom tänderna. En häst kan bli upp till 30 år.
... att en vit fläck längst ner på mulen kallas för snopp.
Så jobbar vi med nyheter