"Varje natt sover jag med rädslan av att han inte ska finnas imorgon", säger Rebecka.
– Jag är rädd för att han ska skada sig själv eller andra. Det har han själv sagt att han är rädd för. Det måste finns något sätt för honom att få den hjälp han behöver, tillägger Rebecka.
Problemen för Christoffer började redan i slutet av grundskolan. Han hade många kompisar, men var själv inte den som tog kontakt med dem.
– Redan då hade han börjat med cannabis och lungande. Han isolerade sig på sitt rum och sov mycket. Och vi pratade nog inte så mycket om problemen hemma. Vi hade svårt för det, säger Rebecka.
Men Christoffer var duktig i skolan och hade MVG i de flesta ämnen.Trots det gick han aldrig ut gymnasiet. Men han tog sig senare i kragen, kompletterade sina betyg och kom in på universitetet på annan ort. Snart uppdagades dock att han inte hade skött sina studier och att han levt i misär i sin lägenhet.
– Han klarar inte av press, när det förväntas något blir det för jobbigt. Nu vet vi att han har någon form av diagnos i närheten av schizofreni, men utredningen gjordes först för ett halvår sedan. Sedan är frågan om diagnosen orsakats av droger han använt eller om han har haft den sedan han var barn, säger Rebecka.
Oavsett vad gick det utför. Christoffer har sedan dess åkt fram och tillbaka till psykvården och beroendeenheten, inte sällan i polisbil.
Det här har påverkat familjen. Rebecka flydde hem till kompisar under den tid hon bodde hemma.
– Och mamma sökte hjälp hos socialen, men vi fick inte den hjälp vi upplevde att vi behövde. Kanske för att vi utåt sett såg ut som en stark familj.
Men så var det långtifrån. Christoffer fortsatte med missbruket och under senare tid också med att dricka alkohol, där handspritens tillgänglighet lite överallt gjort läget än värre.
– För några veckor sedan skjutsade jag honom till psykakuten på Vrinnevisjukhuset. Han ringde och sa att han inte klarade mer. Jag tänkte att "äntligen tar han emot hjälp". Men eftersom han druckit handsprit skickades han till akuten. Sedan fick jag ett samtal från honom om att han skrivits ut. "Från akuten?" frågade jag. "Nej, från psykakuten", svarade han.
– Varför kan vården inte ta tillvara på de tillfällen när han verkligen vill ta emot hjälp? tillägger Rebecka.
Händelsen fick henne att kontakta Psykiatriska intensivvårdsavdelningen på Vrinnevisjukhuset. Svaret hon fick var att Christoffer inte behövde läggas in, utan att han hade en tid hos öppenvården inom psykiatrin, där han är inskriven.
– Men att han hade hänvisats dit hade han ingen aning om, det var inget han kunnat ta till sig i det skick han var. Och är i. Han dricker sig redlös, trillar, kissar på sig, går i smutsiga kläder och har svårt att sköta hygienen. Han har blivit smal och äter dåligt, samtidigt som han känner konstant ångest, säger Rebecka och fortsätter:
– Vad jag vet nu bor han hos en kompis. Senast jag hörde av honom var han på sjukhuset efter att han ramlat. Och han bollas hela tiden fram och tillbaka, mellan beroendeenheten och psykvården. Varför vill ingen ta ansvar? Det här är en ung person, som måste få hjälp i tid.
Rebecka oroar sig dagligen för sin bror. Varje gång mobilen ringer tror hon att det är det där samtalet som säger att han inte längre är i livet.
Det har funnits perioder som Christoffer varit "ren". Under de perioderna har han ibland haft jobb och egen bostad.
– Då har jag känt hopp, men han får ständigt återfall, konstaterar Rebecka.
Hon är väl medveten om att han i nuläget måste gå med på frivillig vård. Men oftast är det svårt för honom att ta steget, även om han titt som tätt säger att han verkligen vill ha hjälp. Och att han frivilligt skulle uppsöka öppenvården känns långtifrån som en verklighet, menar Rebecka.
– Han behöver någon form av slutenvård, där han får hjälp med att bli av med missbruket och samtidigt får vård för sin psykiska ohälsa. En ställe där han kan utvecklas och bli självständig. Men finns det? För han behöver hjälpen nu.
– Varje natt sover jag med rädslan av att han inte ska finnas imorgon.
Så beskriver hon den panik hon fick för en tid sedan när hon såg en ung man sitta på en parkbänk, med skakande händer och ansiktet gömt i tröjan.
– Jag trodde att det var han, tack och lov var det inte det och jag kunde pusta ut. Den här gången.
Tror du någonsin att han kan ta sig ur det här?
– Just nu är han i väldigt dåligt skick. Men jag måste ha ett hopp – som syster.
Christoffer och Rebecka heter i verkligenheten något annat.