Alisa Volgacheva, som till hösten ska börja i sjunde klass, gillar att teckna. Det har blivit en form av terapi att bearbeta sin erfarenheter från krigets Ukraina.
Den unga konstnären visade sina teckningar på den välgörenhetsfestival som arrangerades i lördags på Fredgagården. Alisa bor i Norrköping i dag och ska börja högstadiet till hösten. Hennes teckningar har varit en form av terapi, självläkning från hemlandet Ukraina efter krigsutbrottet.
– Att vara med om det var mycket speciellt. Allra mest när det var en fullskalig invasion. Då var tecknandet något jag kunde göra för att slippa tänka på kriget, berättar Alisa Volgacheva.
Drömmen är att bli professionell tecknare eller animatör i framtiden.
Olika människor från olika delar av världen. "Det var första gången jag målade människor från olika kulturer. Att de är i en tunnelbana och de är på väg i olika riktningar är lite av en metafor", säger tolvåriga Alisa Volgacheva.
Nu säljer hon de tankar som hon målat på papper, till stöd för Ukraina. Några av Alisas tidigare klasskompisar och vänner gav en konsert. De som kom till Fredgagården kunde också köpa lotter och se utställningen "Jag är, jag ska", som tidigare visats för parlamentet i tyska regionen Nordreihn-Westfalen och i städer som Köln och Wien.
Det är den tidigare lärarinnan Yaroslava Demchenko som samlat 50 barn och familjemedlemmar i Norrköping från kriget i Ukraina.
Några av dem kom från sina nya hemländer dit de flytt. Som Kanada, Tyskland eller Österrike.
Några barn kom direkt från Ukrainas krigszoner. Men här har de kunnat möta sina gamla vänner och klasskompisar från Waldorfskolan i Kiev som Yaroslava jobbat på.
– Vi mammor har skrattat, gråtit och pratat mycket minnen med varandra här. Jag beundrar alla barnen när jag ser vilken varm känsla det har varit mellan dem. Hur de ställt upp för varandra, hjälpt till så fort vi frågat om minsta lilla. De har varit fantastiska hela veckan, berättar Yaroslava.
Den 13 juli landade alla i Fredgagården, den här veckan skingras alla igen.
– Det är en bra känsla för det vi kunnat göra här. Det vi haft tillsammans här har varit en dröm som blivit sann. Men samtidigt är det sorgligt för vi vet inte vad som kommer hända och vi har familjer som måste tillbaka till kriget, säger Yaroslava Demchenko som har svårt att hålla tillbaka känslorna.
Läraren Yaroslava Demchenko är imponerad över hur hennes tidigare elever varit under de dagar de bott tillsammans i Sverige för att träffas och umgås. "De har varit fantastiska", säger hon.
Lärarinnan bor sedan något år tillbaka i Norrköping med sina två döttrar, 14-åriga Daryana och 10-åriga Arina. Hemma i Ukraina finns hennes man som är inkallad samt äldsta sonen som var 18 år när kriget bröt ut och därför inte fick lämna landet.
– Han fyllde precis 20 år och har ett viktigt uppdrag med att köra ut humanitär hjälp till krigsdrabbade områden, berättar, säger Yaroslava Demchenko.
När kriget bröt ut bestämde familjen först att ta sig från Kiev till sitt sommarboende nordväst om huvudstaden, för att det skulle vara säkrare. I praktiken blev det tvärtom då stugan ligger nära Bucha. Den region som det senare visade sig att de ryska Wagnertrupperna våldtagit, plundrat och avrättat ett tusental invånare. Allt uppdagades när den ryska förbanden drog sig tillbaka.
– Det fanns inget internet, när kriget startade. Vi hade svårt att veta vad som hände. Inte ens det som skedde vid Bucha, som bara låg fem kilometer ifrån oss. Alla blev chockade då vi insåg vad som hänt, berättar Yaroslava.
Hon berättar om hus som plundrats eller förstörts av ryska tanks. Folk som blivit avrättade för att de haft fel kontakter eller meddelanden på sina telefoner.
– De rensade husen på allt, till och med på toaletter, hårtorkar, tvättmaskiner. Men det var likadant under andra världskriget och Stalins repressiva styre. Det är ofattbart grymt. Det är inte ockupation, det är något annat, säger Yaroslava.
Utställningen "Jag är, jag ska" har tidigare visats för parlamentet i tyska regionen Nordreihn-Westfalen och i städer som Köln och Wien.
Hon är tacksam för den fristad hennes ukrainska landsmän fått här i Sverige. Men det är en konflikt som ser ut att bli långvarig.
– Många var passiva och uppgivna när de kom hit. Nu när folk inser att det här kommer fortsätta så tror jag alla vill studera svenska, hitta ett hem och utbilda sig för att kunna klara sig själva. Jag tycker inte att folk ska hjälpa oss hela tiden. Men vi måste hitta möjligheter, säger hon och fortsätter:
– Det blir stora problem för att vi inte har bank-id, inget personnummer och vi kan inte heller hantera swish på grund av det. Att ens kunna köpa biljetter för att åka någonstans är svårt. Vi lever lite i en parallell värld. Det betyder inte att vi är otacksamma. Men det är inte bra att behöva få allt serverat, säger Yaroslava.
Döttrarna har snabbt anpassat sig till den svenska skolan.
– Jag blev förvånad när min dotter sa att hon fått A i geografi. Men hon gillar att sitta och kolla kartor för att lära sig mer om platsen där hon bor, säger Yaroslava.