The Eagle var knappast hoppbackens kanonkung

Han slog igenom, eller hur man ska uttrycka det, vid vinter-OS i Calgary 1988. Spelens store folkhjälte. Sämst i hoppbacken. Främst i fråga om publicitet och internationell uppskattning. Den ende individuelle idrottaren i OS som någonsin omnämnts vid IOK-presidentens finaltal i samband med avslutningsceremonin.Juan Antonio Samaranch sa så här: "Vid de här spelen har några deltagare vunnit guld, några har slagit rekord och en har till och med flugit som en örn".Stort jubel bland de 60 000 på McMahon Stadium i Calgary. Snart rullade också hyllningarna runt arenan: "Eddie, Eddie, Eddie...".Så stor var Eddie The Eagle under de där magiska veckorna. Inte illa för en idrottsman som var så usel att det gav honom berömmelse. Samtidigt en tidlös representant för de vackra och lovvärda ideal Pierre de Coubertin satte som rättesnöre när han skapade de moderna olympiska spelen."Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl."Överviktig? Jag?
Örnen kämpade, men han segrade inte. Han var ärligt talat inte mycket till backhoppare. Han hade åtskilligt emot sig i detta udda grenval redan från början. Han föddes i Cheltenham i sydvästra England som snarare är känt för sina hästkapplöpningar, sina spa-anläggningar och sina litteraturfestivaler än för tillgången på snö och hoppbackar. Dessutom var Eddie The Eagle närsynt och tvingades hoppa med tjocka glasögon, och med sin matchvikt på 82 kilo var han drygt nio kilo tyngre än OS-startfältets näst tyngste hoppare.- Det var inte jag som var överviktig, det var snarare de andra som var anorektiska, menade Örnen själv i en intervju efteråt.Med livet som insats hoppade Örnen både i 70- och 90-metersbacken. Där finländaren Matti Nykänen, som vann OS-guld i båda backarna, svävade i luften, menade experterna att Örnen snarare ramlade ut över uthoppet i en stil som var mer lik än kråkas än en örns. Han har själv sagt att varje hopp kunde mycket väl bli hans sista.Att ta sig dit guld värt
- Jag jämfördes med Matti Nykänen och det sades att jag var mer av en clown än en backhoppare, sa The Eagle i en intervju med finska Hufvudstadsbladet för något år sedan.- Men vad man inte förstod var att jag gjorde det bästa av det jag hade. Jag hade inga pengar, ingenstans att träna, ingen tränare, ingen snö och ingen hoppbacke. Så jag var tvungen att börja från början, hitta en hoppbacke och sedan försöka lära mig hur man skulle göra. Att ta sig till de olympiska spelen var min guldmedalj och att jag tog mig dit på två år var det jag försökte förklara för folk.Hyllad narr
Vid hemkomsten till England hyllades Edwards av 10 000 människor på flygplatsen. Det brittiska skidförbundet hörde dock inte till gratulanterna. I stället drog de in hans tävlingslicens.- De tyckte att jag gjorde narr av sporten, sa Örnen till Hufvudstadsbladet.I stället levde The Eagle på att vara - The Eagle. Han drog runt i USA och Kanada på allehanda PR-uppdrag och även om pengarna rullade in i strid ström var den personliga konkursen ett faktum 1992.- Intäkterna gick till en förvaltningsfond, sa han i intervjun med den finska tidningen. Men med grov vårdslöshet hade förvaltarna gjort sig av med en hel del av mina pengar.Numera lever Eddie The Eagle ett stillsamt och tillbakadraget liv hemma i England. Han är gift, har två barn och driver sin egen byggfirma. Målet är att jobba som jurist och han tog sin juridikexamen för några år sedan. Efter en fyra år lång process har han dessutom fått tillbaka större delen av pengarna hans förvaltare förlorade. Han förefaller ha ett bra liv.- Folk känner knappt igen mig längre, sa han i intervjun. Dels har jag opererat min stora käke och dels har laserkirurgi gjort att jag inte behöver mina tjocka glasögon längre. Jag ser inte alls ut som jag gjorde för 21 år sedan.Örnen har landat.Sist av alla.

The Eagle var knappast hoppbackens kanonkung

Sist. Örnen gjorde det till en konstart. Den engelske backhopparen Michael Edwards - mer känd som Eddie "The Eagle" Edwards - byggde en hel karriär på att komma sist.