När jag viker runt hörnet till Drottninggatan, bland julhandlande eller bara lunchstressade människor, hör jag en svag röst med omisskännlig Norrköpingsdialekt: ”Kan jag få en femma...?”
Ett knappt kvarter därifrån stiger en ung man fram. Han anlägger ett vinnande leende: ”Ursäkta, men känner ni till Läkare utan gränser?”.
Jag har inte tid att förklara för honom att jag visst gör det och att jag vet att de utför ett viktigt arbete. Men inte här och inte just nu. För bara tre meter ifrån honom sitter en annan tiggare, på knä med händerna kring en McDonalds-mugg där det skramlar tre fyra mynt.
Jag är gammal nog att minnas ett samhälle utan tiggare på gatorna, men jag tillhör inte dem som tycker att de för fridens skull ska köras bort och att de problem som de är ett symptom på ska förträngas.
Sedan får jag syn på en reklamtavla som uppmärksammar mig på en vara jag inte omedelbart behöver. I vanliga fall brukar kommunen affischera där med sin slogan Let’s create.
Ja, tänker jag. Låt oss.