TongångarNu grönskar det i dalens famn

Året står på sin blomstrande höjdpunkt, syrener och fruktträd har slagit ut och ger stadens kvarter en inramning av färger och dofter.
Ute i det fria kan man lätt få ihop en bukett av vilda örter: violer, konvaljer, smörblom och hundkäx. De sistnämnda har jag alltid haft ett gott öga till, jag tycker de ser ut som vita, skira galaxer i det gröna havet.
Nu slutar skolorna, en efter en, jag såg nyss ett ungt par med studentmössor på väg till sin bal, hon i turkos, lång klänning, han i jackett. Jag önskar dem och alla andra unga en ljusnande framtid. Några tar kanske ett jobb som stimulerar, andra reser utomlands och får nya perspektiv, men, hur som helst, vi behöver sommaren och vad den kan ge.
Sommarlov! Detta ord som för både ung och gammal har en frihetsklang, en vision av en grind som öppnar sig mot ett liv nära naturen med sinnena på vid gavel, en tid som ger näring åt både kropp och själ.

Den blomstertid som nu kommit har prisats i många tonarter. Många skolbarn har genom åren sjungit Nu grönskar det i dalens famn ur Bondekantaten av Bach på gott humör och till och med den bistre Beethoven är upprymd i sin Pastoralsymfoni när han skildrar "glada känslors uppvaknanden på vägen till landet.

Vår egen Hugo Alfvén ger oss en tonande tavla av Midsommarvaka, med dess blandning av vemodig folkvisa och vild polska mot gryningen. Ja, vårt folks temperament är en blandning av dessa båda.
Jag vaknar tidigt med solen, det är ljust, den ljusaste tiden på året och på kvällen varar skymningen länge, jag vill inte gå och lägga mig. Det blåser varligt i björkarnas bladverk och jag tänker på Mats Paulsons visa som fångat årstidens skönhet så vackert:
Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin, och jag vill skriva en sommarvisa med sol och blomdoft i melodin.
Skön sommar önskar jag er alla!