Torbjörn mår bra när barnen mår bra
- Jag blev hindrad från att lyckas. Kanske är det därför som det är så viktigt för mig att se mina barn lyckas.
Barnen står i centrum för åttabarnspappan Torbjörn Blixt. Nu har han blivit bonusmorfar också, åt lilla Ida.foto: leif hallberg
Foto: Fotograf saknas!
Ibland känner han sig som 50, ibland inte. När han mår bra, har roligt, leker med barnen känner han sig inte en dag äldre än 30. Å andra sidan är kroppen mer sliten.
- Man kan känna sig som 50 när man går upp på morgonen och tittar sig i en spegel. Då undrar man om det är en gubbe som står där. Jag tycker att jag ser lite tråkig ut, säger Torbjörn.
Det tidigare vågiga håret har tunnats ut och raknat. Det smala ansiktet har blivit fylligare.
Åldersnoja
Inför 50-årsdagen i början av året hade han lite åldersnoja. Framför sig såg han sin barndoms 50-åringar, klädda i slips, skjorta, kavaj och hög hatt. Nu har nojan lagt sig.
- T-shirt är fortfarande mitt favoritplagg.
Hans egen livsbana stämmer inte överens med den traditionella ålderstrappan, där den hattprydde 50-åringen tronar allena högst upp.
Torbjörn föddes 1956 i Jönköping och flyttade till Norrköping när han var knappt två år gammal. Där växte han upp i en tvåa i Hageby.
- Mamma och pappa sov i en bäddsoffa i vardagsrummet. Jag och min storebror Lelle delade det andra rummet. Jag kommer så väl ihåg sängskåpen, som vi stängde på morgonen så att vi skulle ha plats att leka.
Torbjörn minns sin barndom som lycklig. Det fanns "massor med ungar" i kvarteren omkring och familjen hade ett sommarställe precis utanför stan, vid F 13, där han och Lelle brukade leka på ett stort fält och klättra i träd.
Stödfamilj i Dalarna
Sedan vände allt. Torbjörns föräldrar skilde sig när han gick på högstadiet. Lelle blev placerad i en stödfamilj i Dalarna och i samma veva träffade Torbjörns mamma Signild en ny man, som misshandlade henne.
- Det var en tuff tid. När jag kom hem från skolan och hörde hur mammas nya karl bråkade med henne gick jag därifrån. Jag började gå väldigt mycket. Jag var ute och gick i hela stan på nätterna under den tiden.
Så länge Torbjörn fanns i lägenheten vågade hans styvfar inte göra så mycket väsen av sig. Torbjörn gick emellan om det behövdes.
- Men jag märkte att han gick ännu hårdare åt morsan sedan när jag gick ut, så jag fick lära mig att gå emellan utan att det märktes. Jag höll mig i närheten och såg till att han visste att jag var där, så att han inte kunde ta sig för vad som helst.
Karamellkokare
Skolgången blev lidande. Torbjörn började arbeta direkt efter nionde klass.
- Jag gick aldrig på skolavslutningen, för jag började jobba samma dag, på Borgs konditori.
Sedan blev han karamellkokare på Svea Choklad i tio år. När han tröttnade på fabriksjobb gick han en tvåårig vårdlinje på Thapperska och började jobba som mentalskötare.
Med åren har Torbjörns drömmar förändrats. Som liten grabb drömde han om "det vanliga", att bli polis eller brandman eller kanske ovanligt bra på fotboll.
- Sedan när morsan träffade sin nya karl, då fanns inga drömmar. Då gällde det bara att klara sig, att överleva. Jag blir väl aldrig helt reparerad. Jag har alltid haft svårt med känslor.
Torbjörn blev varken polis eller brandman.
- Och inte blev jag bra på fotboll heller, säger han med ett leende.
Som pojke var han reserv i division IV.
- Det var ungefär den nivån jag höll. Jag brukar säga att jag har aldrig varit riktigt bra på något men ganska bra på rätt så mycket.
Kraven har minskat
Lite bittert känns det att han gick miste om så mycket under uppväxten. Han saknar många grundläggande kunskaper som han borde ha fått i skolan under de där åren när han inte kunde koncentrera sig på studierna.
Prestationskraven har minskat med åren. Han säger att han har "släppt på allt det där", att vilja lyckas med än det ena och än det andra. När han var yngre undvek han det han var dålig på.
- Nu vet jag att jag gör vissa saker bra och jag behöver inte bevisa något.
Att han skriver som en kratta stör honom inte längre. Förr när han skulle skriva brev till en auktoritet kunde han sitta länge och plita och anstränga sig. Nu får det bli som det blir.
- Kan de inte läsa får de väl fråga mig.
Fotbollen gav han inte upp, trots att han inte blev proffs. När hans båda äldsta söner, som är födda på 1980-talet, växte upp och ärvde sin fars fotbollsintresse blev Torbjörn pojklagstränare.
Småbarn på nytt
Motionerar gör han fortfarande, många år och sju barn senare. De äldsta sönerna är vuxna och utflugna, men Torbjörn har blivit småbarnsförälder på nytt.
I slutet av 1990-talet träffade han sin Thèrése och de har fått två söner tillsammans.
Dessutom fick Torbjörn fyra bonusbarn på köpet med Thèrése - och ett bonusbarnbarn, som också bor i huset.
Nu arbetar han som personlig assistent åt en av Thèréses döttrar, som är cp-skadad och synskadad. Det gör att han kan tillbringa mycket tid hemma med barnen omkring sig.
Det är barnen som står i centrum för Torbjörn. Gentemot dem har han aldrig haft svårt att visa känslor.
- När barnen mår bra, när det går bra för dem och jag ser att de trivs, då kan jag bli alldeles tårögd, säger han, tystnar och tänker efter medan hans ögon blir blanka.
- Titta, jag blir tårögd bara jag pratar om det.
Så jobbar vi med nyheter