Mona Blomqvist, som slog larm om vanvård på ett demensboende i Norrköping, är höstens första gäst i nyhetspodden Willner & Lagerqvist. "Folk har kommit fram och pratat och berömt mig för modet att våga gå ut och sätta ord på hur vi har det", berättar hon.
Höstens första gäst NT:s nyhetspodd Willner & Lagerqvist är Mona Blomqvist, som för två veckor sedan slog larm om vanvård på ett demensboende i Norrköping. Hon tvekade aldrig om hon skulle gå ut med namn och bild, när vi skulle publicera artikeln. Hon blev ansiktet utåt på hela NT:s förstasida och på nt.se.
– När jag såg det i tryck började det bubbla lite i magen och jag frågade mig själv om jag hade gjort rätt och om jag kan stå för det.
...och ditt svar?
– Ja. Det var rätt. Jag kan stå för det. Jag skulle ha gjort om det igen, säger hon.
– Jag var lite orolig över hur de anhöriga skulle reagera, när de fick läsa om hur det verkligen är på boendet jag arbetar. Det gjorde mig nervös, men jag kände mig tvungen att berätta för allas skull.
NT:s artiklar med Mona Blomqvist och oroliga anhöriga, som alla gick ut med namn och bild, började med en insändare från en anhörig, som var orolig för sin mamma på ett demensboende. Det var början på en mängd reaktioner, som kom till NT:s redaktion. NT:s reporter Elin Holmer tog kontakt och bokade en träff med Mona.
– Att Mona ställde upp med namn och bild var väldigt bra. Det märkte vi inte minst på responsen från våra läsare. Det blir en helt annan effekt. Det här kan förhoppningsvis få andra att våga ställa upp, säger Elin Holmer.
Mona Blomqvist har mött en av våg av varma och positiva reaktioner under de två senaste veckorna.
– Folk har kommit fram och pratat och berömt mig för modet att våga gå ut och sätta ord på hur vi har det. Jag har fått mängder av meddelanden och telefonsamtal från människor, som jag inte har aning om vilka de här. Det har verkligen värmt mitt hjärta, säger Mona.
Har du fått några samtal eller reaktioner från chefer och politiker?
– Nej.
Va?
– Det har varit tyst.
Vad tänker du om det?
– Det är som vanligt. De bryr sig inte. Ingen vill ta i det. Jag har inte ens fått en fråga om hur jag mår själv i allt det här.
Vad vill du säga till de ansvariga här och nu?
– Jag skulle bjuda in de till mig under ett arbetspass så att de får se vad vi håller på med och gör på jobbet. De måste ha förståelse för det vi gör. De gamla, som varit med och byggt upp vårt land, har rätt att ställa krav på god vård de sista årens i sina liv. Det handlar om en mänsklig känsla.
Mona Blomqvist gästade NT:s poddstudio och pratade med Willner & Lagerqvist.
Mona Blomqvist har jobbat inom vården i 40 år, men under de senaste åren har glädjen förbytts till sorg och känslan av otillräcklighet. Under det värsta arbetspasset hittills var hon ensam med elva dementa och skrev inte mindre än 45 (!) avvikelserapporter med brister på det passet.
– Jag fungerar inte som människa. Ingen av oss gör det. Vi är ledsna och gråter under arbetstid. Vi orkar inte mer. Jag tänker ofta "jag säger upp mig". Jag blir ledsen av bara tanken, men jag måste tänka på min hälsa och mig själv. Som jag är nu hjälper jag varken de gamle eller mig själv, säger Mona.
Hon stannar i tanken.
– Jag är inte den Mona jag en gång var. Jag älskar mitt jobb, men jag är färdig och känner att jag inte kan ge mer. Det sårar mig oerhört att jag inte kan ge de gamla ordentligt vård.
Var är du, låt oss säga, om ett år?
– Jag är nog någon annanstans. Tyvärr.
Framtidsdröm?
– Om jag hade pengar skulle jag starta ett café eller restaurang och bjuda de gamla på middag.