När vi kommer till Hemgården i Norrköping har nästan alla 67 barnen åkt iväg för dagens aktiviteter. Kvar i lokalen är bland annat de ukrainska volontärarbetarna Olga Kyrylenko, 44, och Olena Mitasova, 40. Båda två kom till Sverige under våren och håller just nu på att städa undan efter lunchen.
– Jag hjälper till med allt möjligt under dagarna och det är kul att träffa andra kvinnor från Ukraina, berättar Olena.
Hon bor just nu hos en familj i Norrköping och kommer till hösten börja studera en eftergymnasial utbildning.
– Jag ska läsa musikterapi, riktad mot barn med särskilda behov, berättar hon.
I lokalen sitter även volontären och "språkkompisen" Ywonne Sahlberg, 67, vid ett bord tillsammans med Larysa Zolochevska, 50, och Kateryna Mitrokhina, 40. De har precis satt igång en lektion svenska.
– Jag beundrar verkligen de ukrainska kvinnorna, de har tvingats fly från sina hem och lämna sina manliga släktingar i kriget, och så kommer de hit och fortsätter att kämpa, det är otroligt starkt, säger Ywonne.
Larysa och Kateryna har redan lärt sig många fraser på svenska och båda två vill lära sig mer om både Sverige och det svenska språket.
– Jag är så tacksam för det här. Barnen får leka och jag får lära mig språket, säger Larysa.
Ansvarig för lägret är Lena Grafl, 50, hon jobbar sedan i mars som migrationskoordinator på Stadsmissionen. Hon flyttade till Sverige från Ukraina för åtta år sedan och brinner för att hjälpa de ukrainska flyktingarna. Hon berättar att sex kvinnor har fått jobb som ledare för barngruppen under veckan.
– Jag tror det är jättebra att de här kvinnorna har haft ett jobb i Sverige. Även om det bara är en vecka så får de en referens på sitt cv, säger hon.
Hon berättar vidare att många av deltagarna bor utspridda över hela Östergötland och behöver pendla till lägret. Resorna betalar Stadsmissionen för och alla deltagare får gratis mat och aktiviteter.
– Det är oerhört betydelsefullt att de får träffa andra som sitter i samma båt – på flykt undan kriget, säger hon.
Lena berättar att det har varit långa arbetsdagar sedan kriget startade, men att jobbet är för viktigt för att koppla bort.
– En fredagskväll ringde en kvinna som mer eller mindre stod på gatan ihop med sitt barn. Personen hon bodde hos ville inte att de skulle bo kvar. Så vi fixade ett nytt hem åt dem.