uttrycktDu är min renaste tröst

Kompakt decembermörker. Vårt behov av tröst är oändligt.
Innan natten faller manar jag fram bilder från sommaren. Jag tror att den fanns en gång. Jag misstänker att det är så, jag vill tro att den en gång var verklig.
Sommarbilderna. Som diabilder visar de sig på insidan av mina ögonlock. Snart kommer någon som hamnat upp och ned. Snart visas en spegelvänd. Kanske kommer nästa att fastna i projektorn.
Himlen är chockblå. På sandstranden sitter du. Håret är solblekt, vitt och luktar hav och salt. Den spensliga pojkkroppen brunbränd. Du sitter ihopvikt som en gräshoppa. Koncentrationen är total. Jag vet ingen som kan koncentrera sig med sådant allvar som du. "Jag har ett uppdrag, jag har en arbetsuppgift" . Det är det som ditt ansikte berättar för mig.

Med frenesi gräver du en grop i sanden bredvid mina fötter. Djupare och djupare, som skulle du till Kina allra minst. Du suckar lite. Det är ansträngande minsann. Det kräver sin grabbhalva att ha en uppgift här på jorden, i jorden. De långa fötterna tar spjärn i den mjuka sanden.
Sedan går du lös på moment två. Gropen ska naturligtvis fyllas med vatten. Jag har försökt antyda att om du grävde gropen närmare havet, hade du sluppit gå så långt. Du visar alls ingen förståelse för vad jag säger.
I stället börjar du gå. Den gula hinken fylls, töms och fylls igen. En del skvimpar ut på vägen. Det gör inget. Du fortsätter som skulle du trampa upp en ny stig, kanske rentav en ny väg. Fram och tillbaka går du i skytteltrafik. Den gula hinken dinglar ytterst på din magra arm.
Det vilar ett allvar över dig. Det är ingen lek det här, om nu någon hade varit dum nog att tro det. Du har en uppgift och du vill slutföra den väl, göra ditt yttersta och allra bästa. Du kånkar, bär och sliter.

Bredvid sitter jag. Jag kan inte annat än iaktta dig. Kan inte annat än fascineras över ditt arbete, över det som är du. Så mycket kraft och vilja i en så liten människa. Så mycket hjärta.
När du tar en kort paus i arbetet låter jag mina fingertoppar snudda din nacke. Det är svårt att låta bli, som jag aldrig kan få nog av dig.
Sommaren ger vika. Jag buklandar i nuet. När du kommer rantande om morgonen vill du lägga dig bredvid mig. Där ligger du som en lussebulle. Håret som mörknat är kortklippt och står upp som en liten plym högst upp på knoppen. Stråna kittlar mig i näsan.
Kompakt decembermörker. Du, min son, är min renaste tröst.