uttrycktNågra små magiska ord

Ord. Det är något magiskt med dem. Små svarta bokstäver tätt tryckta intill varandra.
Ord. Tungans akrobatiska rörelser i munnen.
Ett ord eller två. Ett tredje som förändrar allt. Ett ja eller ett nej, och hela skutan tar en annan riktning.
Tre ord viskar du i mitt öra. Tre ord vill jag viska till dig ända tills du blir gammal, så gammal att håret i dina öron står som vassruggar.
Ord öppnar dörrar. Visar vägar och blir vänner. Får skratt att svinga sig högt under valven, sätter hjul på bagage av sorg. Kärleken till ord kan övergå allt förstånd.
Dina ord är du och jag är mina ord. Här är jag med mina och du med dina. Kom, låt oss packa upp och visa vad vi bär med oss!
Du bjuder in mig i din värld och jag hälsar dig välkommen in i min. Vi plockar ur varandras lexikon. Det blir en rolig mix. Titta här vad jag har att visa dig!

Ord slår ihjäl. Förtär, förgör och förstör. Tungan är en eld och pennan ett vapen. Ibland förstår vi ingenting alls. Vi blåser förbi varandra som två busschaufförer på samma linje i olika färdriktning.
- Jag trodde att du menade
- Jag förstod det som att du tyckte
Vi vinkar förstrött när vi möts.
Ibland fastnar orden som popcornskal i tänderna. Tystnaden tätnar, lägger sig som ett mörker. Inget pockar på för att få komma ut.
Andra gånger trillar orden som gula ärtor på en plåt. De hoppar och far, glada i sig själva. Bara måste, måste få berätta!

Det finns ord man gärna glömmer. Ord som en gång skar som en knivskarp sågklinga genom en, gav sår.
Det finns ord man aldrig vill glömma. Som man skulle kunna höra om och om igen varje dag, ha liggande som en skvalande slinga i sin mp3-spelare.
- Var försiktig med orden, säger du till mig.
Jag lovar. Jag lovar.
På en bricka har jag dukat upp de sköraste av verb, substantiv och adjektiv. Där står de och skimrar i regnbågens alla färger. Det är den typen av ord man minsann inte använder varje dag. De är noga utvalda, märkta med skylten "Får endast användas vid speciella tillfällen".
- Var försiktig. Det är det sista jag hör, innan jag bär ut brickan.
Det är det sista jag hör innan jag snubblar på mattkanten.