UttrycktNär orden inte räcker till
Du, som inte längre finns här på jorden. Det var länge sedan jag tänkte på dig nu.
I din storhet tornar du upp dig framför mig. Jag minns med skärpa vårt sista möte fast jag då inte ens förstod att det var vårt sista.
Miljön var torftig. Det var sjukhus med en djungel av långa korridorer. Jag hade till slut hittat dig där i ett rum. Avmagrad. Du som tidigare hade varit storväxt och bullrig till din karaktär väste nu med möda fram orden.
- Gör det ont när du pratar? undrade jag.
- Javisst, svarade du och jag kände mig en smula dum som inte kunde ha räknat ut det själv.
Det var så mycket som inte blev sagt vid det där mötet. Ibland blir orden som oformliga klossar i munnen. Tungan ligger slapp och som bedövad.
Vad var det egentligen som skulle ha sagts?
Jag skulle naturligtvis ha förklarat för dig hur mycket du betydde för mig. Bara att du fanns där utan åthävor då när jag som mest behövde dig hade betydelse. Du gjorde skillnad, bara genom att vara. Det var vad jag skulle ha sagt till dig den gången.
Men hur skulle jag kunna ha förklarat det för dig? Det var ju inte så vi brukade prata med varandra.
Kanske var det så att jag inte heller hade förstått det riktigt då. Ibland trillare polletter ner alldeles för sent. Livet förstås först i backspegeln.
Du gjorde din entré precis vid rätt tillfälle i vår familj. Du kunde naturligtvis inte ersätta den förlust vi drabbats av, den tanken fanns inte heller. Du kunde bara vara du och till en början kände vi dig inte särskilt väl. På många sätt var du en främmande fågel. En färgsprakande papegoja bland gråsparvar. Du gjorde ingen ansats till att försöka blir som vi. Det skulle nog aldrig ha fallit dig in. Och det skulle garanterat varit dömt att misslyckas.
Det är länge sedan nu som du lämnade vår jordiska vardag. Det är länge sedan jag fick det där telefonsamtalet som berättade att allt var över, att du gått vidare, att du inte längre fanns ibland oss.
Jag drar igång datorn, loggar in på mejlen. Jag börjar skriva till dig. Ska det vara så himla svårt att hitta de rätta orden?
Klyscha efter klyscha kommer upp på skärmen. Klyscha efter klyscha stryks.
Till slut står bara ett enda ord kvar.
Jag stryker försiktigt med baksidan av handen över skärmen, trycker på skicka och andas ut.
Tack.
Så jobbar vi med nyheter