Det var 1982 jag hörde det första gången – cyklister rekommenderades att använda hjälm. Jag var på besök hos en barndomsväninna i Karlskrona när jag hörde nyheten på radio.
Som många andra finländare hade jag uppfattningen att det svenska samhället är ytterst välorganiserat och tryggt. Men nu hade välsvenskarna ändå tagit i, tänkte jag och log lite åt hjälmpåbudet.
Det dröjde inte särskilt länge innan allt fler cyklister också i mitt hemland använde hjälm. Vi hade överösts med information om att skallbenet är bara någon millimeter tjockt. Vi visste att en vurpa med cykeln lätt orsakar hjärnskador.
Norrköping är en härlig stad att cykla i. Till min förvåning har jag märkt att folk här inte använder cykelhjälm speciellt ofta. Varför? Den som på nära håll sett följderna av en cykelolycka glömmer inte hjälmen. Den tioåriga sonen till en av mina väninnor sade: Mamma, du har tre barn, men cyklar ändå utan hjälm. Vi behöver dig länge ännu. Behöver jag påpeka att väninnan köpte hjälm följande dag.