Värsta hojen

Vem, frågar vem, är väl beredd att lägga 40 000 kronor på en cykel? En cykel! Två hjul, ram, trampor, styre och sadel. Typ. Kan skillnaden mellan en vanlig cykel för dig och mig och en värstinghoj för fantasten verkligen vara så stor att den motiverar en prislapp av rent hisnande storlek? Uppdraget - jag vet, ett skitgöra, men någon måste göra det - är att testa en riktig landsvägsracer i den övre prisklassen och försöka beskriva känslan i den fartfyllda upplevelsen. Regnet är på gränsen till snöblandat när jag och Jerker Axelsson, min tillfällige stallkumpan från Kurt Grahns Motor Försäljnings AB, lämnar klassiska cykelstaden Motala med sikte norrut längs riksväg 50 på varsin Merida. Merida, tillverkad i Taiwan, är ett av de märken Grahns har agenturen för. Justering till det ultimata
Jag har nyss satt mig på cykeln för första gången och medan långtradarna sveper förbi vänsteraxeln har jag fullt upp med att försöka vänja mig vid det smäckra fordonet jag så högtidligt grenslar. Cykelskorna ska fästa i pedalerna, rätt växel ska matas i med en lätt petning med pekfingret och åkställningen ska justeras till den ultimata. Själva trampandet blir en närmast bortglömd detalj som sker omedvetet och utan större kraftansträngning. Det krävs inte många kilometer för att jag ska börja ana cykelns egenskaper där honnörsbegrepp som kraft, snabbhet, stabilitet och viktlöshet slåss om utrymmet i förrådet för sällsamma upplevelser. Jag tycker inte att jag cyklar i den meningen att jag sliter. Ända rusar vi fram längs vägen i klart godkänd hastighet. Spinner nästan ljudlöst
Några kilometer norr om Motala svänger vi av mot vänster. Bort från den intensiva trafiken. In på en vindlande liten landsväg som ringlar mellan gårdar och skogsdungar. Lugnet inbjuder till att trycka på lite extra och cykeln spinner nära nog ljudlöst likt en däst katt när vi dundrar fram genom kurvor och över krön. Fortfarande är känslan att jag inte behöver ta i någonting nämnvärt både stark och förvånande. - Nu är vi inne på Vätternrundans sista bit, säger Jerker Axelsson och beskriver tusen och åter tusen tappra cyklisters lättnad på samma lilla vägstump när Motala och det hägrande målet närmar sig efter 30 långa mil i sadeln. Riktigt så långt som runt Vättern ska vi inte nu. Jerker Axelsson rullar bredvid på sin cyclo cross, som är en landsvägshoj för visst terrängbruk med bland annat grövre däck, och så fort det går det minsta utför märks skillnaden mellan våra cyklar. Jag rullar längre, snabbare och lättare. I uppförsbackarna behöver jag inte arbeta lika hårt. Regnet piggar upp i kinderna och trots att vi ligger runt 30 km i timmen behöver jag inte kämpa mig blå i ansiktet. Det är i själva verket rena njutningen. Jag jobbar mig igenom en handfull av de 20 växlarna, drar på ibland och låter bromsarna säga ifrån när farten i alla fall upplevs som fasansfull. Min Scultura Evo Team-20 svarar utan knot och inte ens där asfalten är sprucken och eländig påverkas balansen eller farten nämnvärt. Det måste betraktas som ytterst tveksamt om hoj för ett par hundringar på nätet hängt med lika villigt. Den sista biten ligger vi sida vid sida och medan farten bedarrar snackar vi Tour de France och andra stora cykellopp. - Jag har tappat intresset för dem, säger Jerker Axelsson. All doping inom cykelsporten har gjort att den inte känns lika kul längre. Då är det så mycket roligare att cykla själv. Och, skulle man kunna tillägga, desto roligare ju bättre utrustning. - Det går att hitta ännu dyrare cyklar, säger Per Jonås på Grahns marknadsavdelning senare när vi lyckligt och väl nått målet igen. Uppåt hundra tusen kronor om man vill. Mycket sitter förstås i huvudet på den som cyklar. Vet man med sig att man har en riktigt lätt cykel vill man gärna tro att det går väldigt fort också. Den känslan är jätteviktig. Kraft rakt ned i marken
- Det är de enskilda komponenterna och detaljerna som gör cykeln dyr. Ju finare, bättre och lättare delar desto dyrare cykel. Vikten är nästan allt. Det handlar om att jaga gram. Men även om cykeln är lätt ska den vara stabil och styv. Stabil så att kraften går raka vägen ned i marken och styv utan att skakningarna från vägbanan för den skull gör resan obekväm. Kolfiberramarna är väldigt bra på att absorberad vibrationerna från marken. Min lånecykel har kolfiberram, avancerade växlar och bromsar, minimalt med ekrar för luftmotståndets skull och väger inte mer än sju-åtta kilo. Mycket lättare än så kan den rimligen inte vara utan att riskera att gå sönder. En fartfylld och njutbar cykeltur på några mil är plötsligt över. Jag är inte ens trött. Jag vill tro att det är min enastående fysik (nåja) men inser att jag snarast bara åkt med som passiv passagerare medan min 40 000-kronorshoj tagit mig med på en resa utöver det vanliga. - De cyklar i den här prisklassen vi har i lager brukar gå åt, säger Per Jonås. Det är förvånansvärt många som vill lägga de här pengarna på sin cykel. Och varför inte? Likaväl det som att många betalar dyrt för sin bil, sitt golfspelande eller sin kamera. Så nu är det bara att börja spara. Ett år av blodpudding och nudlar anbefalles härmed.