En välkänd byggnad i Norrköping, som tjänat som brandstation i över 80 år. Snart ersätts den.
Som vi har berättat om flera gånger tidigare börjar "bäst-före-datumet" löpa ut för den rödbruna bygganden i korsningen Södra Promenaden/Albrektsvägen. En byggnad som har tjänat som brandstation i över 80 år och som nu ska ersättas.
– Det står 1940 på huset, men när var invigningen?, undrar Sonny Abrahamsson och vänder sig mot Björn Kjellander.
De enas om att de inte minns exakt. De är båda trotjänare, som har gjort sitt inom brandförsvaret. 2008 gick de i pension, men nu har de återvänt för att visa oss runt i lokalerna och ta oss tillbaka i tiden.
Björn Kjellander och Sonny Abrahamsson hann jobba åtskilliga år i den byggnad som snart ska ersättas. Återbesöket väcker många minnen till liv.
Björn anställdes 1963, Sonny två år senare. Båda gick den obligatoriska tre veckor långa utbildningen, som även inkluderade sjukvård.
– Det var en internutbildning, sedan skulle man kunna allt. Men någon vidare sjukvård var det inte tal om, säger Sonny och drar sig till minnes den knappa utrustningen som ambulanserna utrustats med.
– Det var väl syrgas, nålar och förband. Plåster vet jag inte. Det vi egentligen skulle göra var att lasta in och gasa för fullt till sjukhuset.
Men det krävdes ändå en del för att klara "examen" för de sjukvårdande insatserna. För att bli godkänd skulle man baxa upp en bår i den så kallade "skräddartrappan". Den som valdes ut som "patient" var den tyngsta i personalstyrkan.
Björn Kjellman och Sonny Abrahamsson testar den på nytt, "skräddartrappan". Den här gången slipper de dock bära på en tung bår.
– Här är den berömda trappan, säger nuvarande kanslichefen Mikael Skoog, som också är med på rundvandringen.
Han pekar ner mot en smal trappa i två sektioner med en kraftig böj. Det krävs ingen större fantasi för att förstå klurigheten i uppdraget. Men vår rundvandring börjar på Mikael Skoogs kontor, där kontorsmöblerna har sällskap av en öppen spis.
– Det här är en del av den dåvarande brandchefens lägenhet, han bodde på den här våningen, förklarar Mikael Skoog.
Björn och Sonny nickar. Här hade brandchefen Anders Ekberg sitt hem. Han som anställde dem.
– Intill bodde hans hembiträde, tillägger Sonny och visar ett minimalt rum tvärs över.
Granne ligger det dåvarande styrelserummet, med separat ingång. Skylten på dörren finns fortfarande kvar. I dag är det kontor även här.
Men de var inte bara brandchefen och hushållerskan som hade adress "Brandstationen i Norrköping". En trappa ner bodde vice brandchefen. Och en bit längre bort, i en annan huskropp, hade brandingenjören sitt hem.
Här på våning två bodde vice brandchefen och precis som i brandchefens lägenhet våningen ovanpå hade den utrustats med en öppen spis.
– Han som gick klädd i ridbyxor och höga stövlar. Tänk att det fortfarande var militäriskt så långt fram i tiden ändå, säger Sonny.
Så blir Björn och Sonny påminda om den stora vattenläckan som drabbade fastigheten någon gång på 1970-talet.
– Sprickorna i väggarna var så stora att det till och med gick att se rakt ut på Promenaden, säger Björn.
Mikael Skoog konstaterar att det fortfarande är stora sättningar i byggnaden, med en hel del sprickor i väggarna. Något som kräver årliga kontroller.
Mikael Skoog, kanslichef på Räddningstjänsten Östra Götaland, konstarerar att byggnaden gjort sitt.
Så förflyttar sig Björn och Sonny fram till 1972. Ett viktigt årtal, menar de. Då byggdes en ny vagnhall, B. Den som i dag ligger ut mot Albrektsvägen. Den kompletterades med ytterligare en verkstad.
– Efter det började renoveringen lite smått av hela brandstationen.Det skötte vi anställda. Det var ett extra plus om man hade någon form av hantverksutbildning, när man sökte tjänst här, säger Björn.
På väg genom lokalerna passerar vi ett av omklädningsrummen. Mikael Skoog stannar upp vid en av de klassiska stängerna, som starkt förknippas med brandmän i full fart mot utryckning.
De används inte längre. Men Sonny och Björn har sina minnen även här ifrån. Som att lördagarna var avsatta för att putsa stängerna. Och var man i tjänst gällde att hinna torka av duschtvålen innan larmet gick.
– Jag minns att en av killarna inte hann och han fick sådan fart ner att han bröt ena benet när han landade, säger Sonny och fyller på med ett rejält skratt.
Så tar vi oss ut på baksidan. De pensionerade brandmännens ögon lyser upp av nostalgi när de ser skylten med nummer, som hänger på vagnhall B.
Från en svunnen tid. Larmskylten, som singnalerade vilken styrka som skulle ut.
– Vi larmades på det sättet. Lyste 108:an var det de som hörde dit, som skulle ut, säger Sonny.
Byggnaden har ju snart gjort sitt som brandstation, vad vill ni se här sen?
– Lämpligast är väl bostäder. Kanske vagnhallen kan användas för utställningar, svarar Sonny.
Björn fyller i:
– Vi skulle gärna vilja att brandkårsmuseet som ligger i Simonstorp flyttar in hit.