Visskatt på Västervik festival

Senast var jag i tioårsåldern. Tillsammans med min familj besökte jag festivalen några gånger, men jag har bara vaga minnen av scenframträdandena. Visor var kanske inte det roligaste man visste när man var tio år. Däremot kommer jag ihåg hur spännande allt runtomkring var. Jag minns lyckan när jag och min syster, på en våra många upptäcktsfärder inne i ruinen, hittade en glipa i ett trästaket så att vi kunde kika in på artisterna på backstageområdet.

Nu var det annorlunda. Såklart. Plastmuggarna var med, likaså de tjocka jackorna och picknickkorgen. Men innehållet var ett annat. Saften hade bytts mot starkare alternativ och nyfikenheten var flyttad till scenen. Då kliade det i benen – nu gick texterna rakt in i hjärtat.
Visorna är liksom så direkta. Det går inte att värja sig.

Samtidigt är de väldigt folkliga. Vi sjöng ”Visa i molom” när jag gick i skolan. Den fanns med i någon sångbok vi hade. Jag minns att texten var krånglig och det var nog egentligen bara melodin som gick in, förutom första raden, ”nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs”. I lördags stod mannen bakom visan, Alf Hambe, på scenen i Västervik. Med sina 75 år var han kvällens äldsta artist, men bara några minuter innan sjöng Sofia Karlsson, kvällens yngsta artist och nya visstjärna, en sång av honom med stor närvaro och inlevelse. Det blir tidlöst på något vis. Det som var viktigt för hundra, femtio eller tjugo år sedan är lika viktigt nu.

Ruinens historia blir också väldigt påtaglig när man hör det bekanta djupet i Jack Vreeswijks röst. Han började sjunga ”Jag hade en gång en båt”, men det tog inte lång tid innan publiken tog över sången. Alla sjöng med. Barnen också. När sedan Cajsa-Stina Åkerström gick upp på scenen och gjorde ”Jag ger dig min morgon” blev det knäpptyst i ruinen och många ögon blev blanka. Hon har en närvaro och en röst som slår det mesta, samtidigt som flera av låtarna hon sjunger säkerligen kommer ta plats i skolornas sångböcker. ”Av längtan till dig” spelas redan på vart och vartannat gympapass och bröllop.

Det var fullsatt i ruinen i går. 1600 besökare trängdes på bänkarna. Något säger mig att det inte kommer dröja ytterligare femton år innan jag besöker Visfestivalen i Västervik igen.

Visskatt på Västervik festival

Visfestivalen i Västervik, nog är det något speciellt med den. Varje sommar i 42 år har vår svenska visskatt förts vidare i Stegeholms slottsruin. I går var jag tillbaka på en av de smala träbänkarna i ruinen, efter ett uppehåll på över femton år.