Under våren 2021 fattade kommunens politiker ett enhälligt beslut om att anställa en säkerhetsutredare med fokus på välfärdsbrott i Norrköpings kommun och 1,1 miljoner kronor avsattes för tjänsten. Syftet var tydligt: att hitta de personer eller organisationer som orsakar kommunen kostnader genom bidragsfusk.
Hur detta arbete skulle bedrivas framgick däremot inte i beslutsunderlaget och nu vittnar en person med insyn i verksamheten om att arbetsmetoderna inte håller sig inom kommunens uppdrag.
Säkerhetsutredaren har, enligt personen, systematiskt filmat och fotograferat personer som uppbär försörjningsstöd – utan deras vetskap och trots att det bara finns lösa brottsmisstankar. Med på bilderna finns barn eller andra personer som inte har med ärendet att göra. Ibland är bilderna tagna rakt in i personernas lägenheter, när de umgås med vänner eller lämnar barn på förskolan.
– Det är ett digert material som inte alls står i proportion till det personen utreds för. Många bilder är inte ens relevanta i sammanhanget och frågan är vilka rättigheter kommunen har att hålla ett fotoregister över sina medborgare, säger personen vi talat med.
Vilken typ av fusk kan det vara som kommunen vill kontrollera?
– Det kan exempelvis handla om att bevisa att någon har en sambo eller jobbar svart samtidigt som hen erhåller ekonomiskt bistånd från kommunen.
Materialet används, enligt personen, sedan av kommunens biståndsutskott för att fatta beslut kring polisanmälan om misstänkta bidragsbrott.
– Självklart är det viktigt att skydda systemet från fusk, men kommunen har vare sig rutinerna eller kompetensen att utföra polisiärt arbete, som att bedriva spaning.
Polisen har dessutom, till skillnad från kommunen, utarbetade säkerhetssystem för att hantera känsligt material, menar tipsaren. Det material som kommunens säkerhetsutredare samlar in delas via en app.
– Då kan exempelvis politiker ta fram bilderna på sina padda när de åker tåg.
Hen menar att kommunens jurister känner till att de befinner sig i en juridisk gråzon och att de hjälper till att formulera polisanmälningarna så att det inte tydligt ska framkomma att materialet är insamlat av kommunens säkerhetspersonal, utan framställs som tips från allmänheten.
Ekonomiskt bistånd finns till för att hjälpa kommuninvånare som har tillfälliga problem med ekonomin och där alla andra möjligheter att tjäna sitt eget uppehälle är uttömda. Under tiden får personen stöd, exempelvis genom arbetsmarknadsinsatser, för att hitta vägar till egen försörjning.
– Det är ett sista skyddsnät för de som inget annat har.
Att kommunen har börjat övervaka sina invånare i stället för att bedriva socialt arbete tycker tipsaren visar på en förändrad människosyn och den kommande namnändringen från Arbetsmarknads- och vuxenutbildningsnämnden till Kompetensförsörjningsnämnden ser hen som en tydlig symbol.
– Det signalerar att de som arbetar inte bedriver socialt arbete utan är ett verktyg för arbetsmarknaden. Det osynliggör vuxenutbildningen och det ekonomiska biståndets viktiga demokratiska funktion för kommuninvånare och välfärdssamhället, säger hen och menar att risken är större att människor som har det eländigt nekas bidrag på grund av att det inte görs ordentliga behovsbedömningar än att de fuskar.
Tipsaren tycker också att det är problematiskt att personerna blir filmade och fotade av kommunen utan att de vet om det. Kontoret får inte ens göra hembesök utan att meddela detta först. Att det då skulle vara okej att fota och filma personer i deras hemmiljö utan deras vetskap är således en rejäl förändring av arbetsmetod.
Att det blivit så här tror hen bottnar i en frustration över att ärenden blir liggande länge.
– Polisen har inte tillräckligt med resurser, så jag tror att kommunens nya arbetssätt bygger på en maktlöshet över att det går för långsamt.
Men är det inte rimligt att smygfilma för att kunna avslöja fuskare?
– Självklart är det viktigt att få fast de som utnyttjar systemet, det är självklart. Men polisiärt arbete ska utföras av polisen, inte av kommunen.
– Dessutom är det ett demokratiskt problem att utredarens kontroversiella arbetsuppgifter inte har förankrats i det politiska beslutet och att de människor som utsätts inte meddelas om det, vare sig innan eller efteråt.